Spräcka sten och se stjärnor.

Wilman skulle få besök av sin familj som inte är lika förtjust som han över att huset är fullt av inneboende turister. Vi fick packa ihop, tacka för oss och följde med två argentinskor, Denis och Jessica, till ett billigt hotel som hette Machu Picchu. I nytvättade byxor gick vi till marknaden för frukost. Redan första dagen spanade jag in "Sopa de Rana" grodsoppa! Den skulle bota allt från synproblem till epilepsi men jag kände mig tvungen att prova den i alla fall. Mes-Erik orkade/ville inte vänta/titta på och gick till vårt vanliga lunchstånd.
Så där satt jag på den lilla bänken framför ett cementbord täckt av blommig vaxduk. Till höger om mig en balja med slöa men levande grodor, snett framför mig deras flådda artfränder och en hög fisk toppad med en åttaarmad bläckfisk med en krabba på hjässan tre decimeter framför näsan. De på förhand preparerade soppskålarna med vårlök och en kokt fiskbit i fylldes med soppa, tre potatisar och närmast garnerades med en groda. Rättelse, det som var kvar av grodan efter att man flått, rensat och halshuggit den. Det vill säga inte mycket att sätta tänderna i. Soppan var ingen höjdare den heller, grodan hade fasta fina lår men den mättade inte, fisken var torr, potatisen överkokt men jag har fortfarande inte fått epilepsi eller synproblem så kanske fungerade det.
Mest spännande var det nog när en Señora skulle ha med sig sex stycken grodor hem till någon sjuk familjemedlem men bara fem fanns rensade. En av grodorna i min bords-balja sa sitt sista kvack när den lyftes upp, kniven blixtrade till, blodet fläckade förkläde, vaxduk och min servett och grodslamsorna åkte ner i en plastpåse innan tanten kunde få sin hälsokostartickel.

Resten av dagen var vi kulturella, gick i kyrkor och musseum. Häftigast var katedralen med mycket konst, guld och silver. Vi satte oss utan för resterna av soltemplet, Qoricancha, och diskuterade Incakulturens storhet. Självklart är man här i landet otroligt stolt över det imperium som spanjorerna så effektivt raserade. Det är inte sällan man hör följande sägas till små pojkar och flickor på Cuzcos gator:
"Los Incas fueron gran ingenieros" (Incaindianerna var duktiga ingeniörer) Ibland med tillägget "mycket bättre än dagens".
Visst finns det häftiga ruiner och visst måste det varit fantastiskt att se den guldklädda muren runt soltemplet, Saqsaywaman i all sin prakt och storlek men de är att jämföras med andra 14- 1500-talsbyggnadsverk. De kunde hugga, eller spräcka, stenar med stor precition och placera dem uppepå varandra så att de stod pall mot jordbävningar. Men taken var av trä och gräs som behövde bytas varje år, de hade inga valv och ingen byggnad hade mer än en våning. Visst saknade de järnverktyg, hjulet och andra tekniker men gör det ingeniörerna bättre?
De kunde titta på stjärnor också, hade sina egna bilder med lamor, pumor och anacondor. Hade en exakt kalender och vägar som de sprang på men de hade väl romarna också.
Efter en stund kom vi på att de inte hade något skriftsystem, de knöt knutar på snören för att memorera tal ur ett talsystem med basen 40.
Tillslut var vi lite skeptiska och tycket att visst, fina murar men... Ingen inca-torso i sten kan komma i närheten av Luxors högreliefer och Romarna var 1500 år tidigare med att förtrycka, erövra och absorbera omkringliggande kulturer.
Det är kul att kritisera.

Avslutar med följande ord som jag hoppas bevingas och går till historien.

"Mitt självförtroende blir bättre med hudkräm i håret"
- Erik innan utgång i Cuzco.

Suecos! Apurense! (Svenskar! Skynda er!)

Vi gör oss inte bra på guidade turer. Det vet vi och vi undviker dem oftast men ibland är det för dyrt och kenpigt att ta sig runt på egen hand. Idag tog vi en heldag i "Valle Sagrada", den heliga dalen där Urubamba (quechua) eller Vilcomayo (aymara) flyter fram. Vi såg allt man skulle se men tröttnade på guiden efter en kvart. Han tröttnade på att försöka prata engelska när han såg att ingen lyssnade under den halvan. När första halvan av meningen avslöjar vad han tänker säga de kommande fyra är det lätt att strosa iväg och låta interesset glida över till annat, eller, ifråga sätta det han säger. De flesta guider säger olika saker, ingen vet riktigt vad som gäller med quechua-indianerna (inca var det bara kungen som kallades och vi säger ju inte faraoner om de forna egyptierna). Det hjälpte inte heller att vår humor nått lågvattenmärket. Inte helt oväntat såg ruinerna exakt lika dana ut som för tre år sedan. Vi tog några foton, inge seriösa och på få stenar. Jag börjar tro att om man tar lite för få foton kommer man titta mer på dem och leta efter de saker, platser och människor man inte fick med och på så sätt minnas de bättre. För många foton och allt bar drunknar, inget blir riktigt tittat på. Om 10 år vet vi om jag har rätt.

Lyssna! Bara för att kissa! Köp!

Sedan vi kommit till Bolivia och Peru har bussresorna blivit mer av en upplevelse än långsamt passerande vilotid, man vet aldrig riktigt vad som kommer hända.

Till att börja med finns det alltid fler passagerare än säten. Barn läggs på filtar i mittgången, hålls i knät eller kläms ner mellan föräldrarna. De som plockas upp längs vägen får sitta/stå bäst de kan. Bussarna är också mindre, oftast en våning, trånga säten, höjd markfrigång och låga växlar för alla uppförsbackar.
Resan börjar ofta med att någon önskar en välkommen och en säker resa till "Var går bussen? Toaletten är enbart för urinering, ENBART kiss! Låt mig få en minut av er uppmärksamhet damer och herrar. Jag säljer ingen ting! Lyssna bara på det här:" Sen börjas det, om det är parasiter i vatten, cancer, aids, droger, regeringen som inte tar hand om sina exsoldater eller fans moster som behöver löständer spelar ingen roll. De delar ut karameller eller annat hälsokost-krimskrams som örtblandningar eller näringslösningar för att få längre barn. Efter en kvart är försäljaren klar, bussen stannar och han går av mitt i ingenstans.
Om man i Argentina blev irriterad på att de alltid valde dubbade ljudspår är det mer störande att filmerna hackar, hoppar och knappt går att se på. Det är om chauffören ens orkar se till att filmen går igång, ibland får man nöja sig med DVD-menyn på hög volym.
Favoriten bland de sadistika förarna är dock att vid fyra på morgonen, till synes helt utan anledning, tända lyset och sätta på hög musik, gärna huaylas. Hela bussen kommer grymta och vrida på sig men musiken ska vara på.
Som de nordbor vi är tycker vi om frisk luft, det gör inte de andra som stänger alla fönster, bäddar in sig i yllefiltar och låter kondensen forsta längs fönstren. I bästa fall har du en skrikande unge bakom dig som tycker att blont hår är jättespännande och att föräldrarna tycker det är jättegulligt att deras bajsmaskin leker med Mr Gringos hår. De bra föräldrarna håller åtminstone ut ungen genom fönstret när den behöver spy, andra låter ungen svälja innan de plockar fram en plastpåse till andra gången.

Det är alltså inte alltid man kommer fram på bästa humör klockan 05 efter 15 timmar i buss, men det hör väl till om man inte vill betala mer än nödvändigt.