Så var det dags, det vi alla visste skulle komma, som vi alla väntat på, att få åka hem, att lämna allt, att få träffa alla igen och att säga hejdå.
Vi hade alla åkt till Lima, jag, Emilie, Hildi, Julia, Kelly och David, ett sista avsked för oss alla. En punkt för året, punkten för vår dagliga kontakt, för våra liv tillsammans.
Vi hade avskedssamling med alla familjer och AFS fredagkväll, vi (jag) lagade klassikern som det hela började med, köttfärssås och spaghetti med tårta till efterrätt. Vi lagade mat, lyssnade på musik och hade det underbart kul vi ungdommar och Nicole, ända tills gästerna kom. Gästerna var våra familjer, Emilies mor och svägerska, Julias mor, far, bror med vän, min far och självklart värdfamiljen, hela Hildis familj med den glade pappan i spetsen.
Det började stelt, vi satt i en stor ring i den stora salen och tittade på varandra och åt, bara jag och Emilie pratade med varandra. Min far höll en artig konversation med Julias. Sen kom AFS, vi hade egentligen inte tänkt bjuda dem, speciellt inte efter senaste tidens händelser men de ringde hem till huset och Hildis föräldrar avslöjade hemligheten. Shirley, Yoly och Socorro, den vi tycker om, Alison kunde inte då hennes mamma var sjuk.
Det spelades musik, vi försökte få igån en liten dans och tillslut så gick det, sen kom en back öl, då gick det bättre, sen kom ännu än, då gick Julias mor och bröder, sen Emilies mor och svägerska, vi andra chabblade på.
Jag och Shirley hade vår vanliga jargong, "vi hatar varandra men vi säger det inte öppet utan genom små gliringar, skämt och överdrivna leenden" som roar mina vänner och mig själv, börjar bli rätt bra på det nu.
Vi kom hem sent, men nöjda, jag vågade inte dra för gardinerna, bussen till Lima gick kl 8 nästa morgon så det blev bara någon timmes sömn.
Så kom vi till Lima, jag och Hildi bespottade krymplingarna Emilie och Julia som sov bekvämt i sina små säten, själva fick vi inte en blund under de 7h vi tråkades. Men vi kom fram i alla fall, vi kom till vandrarhemmet och vi hoppade och jublade, Kelly var där men inte David, det hade AFS sett till.
David skulle skickas hem för regelbrott, okej för det men att ge honom en familj och utegångsförbud i Lima för den enda dagen då alla hans vänner är där för att säga hejdå till honom är inte ekonomiskt, det är elakt och ruttet, så nu hatar vi AFS ännu mer. Självklart rymde David och kom till oss, jag mötte honom i vandrarhemmet när flickorna var ute och shoppade. Vi hade en stund på oss att prata över några öl innan resten kom och stämningen var på topp, vi kunde inte fatta att han snart skulle åka.
Vi drog ut för att äta med hans nya värdsyskon, min och Emilies mage var inte på topp efter tårta och bussresa så det blev inget discotek för oss, vi gick och sov några timmar innan de andra kom tillbaka för att plocka upp oss, David skulle till flygplatsen.
Eftersom AFS inte kunde tilllåta Julia och Kelly att åka till Lima över helgen kunde de inte följa med till flygplatsen, där väntade nämligen Juan från Limakontoret, för att verkligen se att brottslingen David verkligen åkte hem.
Jag, Emilie, Hildi och David pratade de sista timmarna på flygplatsen, när han sedan gick genom passkontrollen hade vi fortfarande inte förstått det, han hade åkt hem...
"Pillow talk is the shit" vi steg nog inte upp innan kl ett. Åt brunch på starbucks, slöade i sofforna, läste tidningar och pratade till fem, då blev vi hungriga, köpte , lagade, åt mat, gick och bowlade, tittade på film på vandrarhemmet och gick till sängs. Vi var alla överens om att det inte spelade någon som helst roll vad vi gjorde, bara vi gjorde det tillsammans. Att spendera fyra timmar på ett cafe plandrandes minnen och historier var precis vad vi helst av allt ville göra våra sista dagar tillsammans.
Så kom andra avskedet, Emilie for till AFS-kontoret och överraskade dem med sin hemresa, det hade de ingen aning om. Vi andra köpte bussbiljetter innan Kelly, Julia och Hildi fick tre timmar att shoppa kläder på. Jag och Emilie tog en promenad, löste in en check fast vi råkade gå till fel bank först, en bank för international buisness. STOR marmorhall, 5 reseptionister som dolda sina skratt när vi lodsades genom securityn och frågade om vi kunde lösa in en $60-check... De var artiga och höll sig för skratt, vi såg inte precis ut som genomsnittskunden men de lotsade oss till rätt bank så hon fick sina pengar till slut.
The last supper, vi hade den på CafeCafe, en Paella, olika spaghettis och sallader, mumsigt, uppsluppet och fortfarande, trots försök, ingen kännsla av avskedets alvar. Vi gick en runda runt bordet för att höra hur vi hade förändrat varandra;
- You made me realize not taking a shower every day is not disgusting, stolt över den faktiskt, annars var det mycket om... *trummvirrvlar* sex. *tada* Säger inte mer om det.
Det finaste var nog att alla insett att det inte spelar så stor roll vad du gör eller var du är utan vilka du har runtomrking dig. "I've learned to appreciate my friends a lot more" som det formulerades. Var du än är, vad du än gör, de du har omkring dig kommer alltid att vara det viktigaste, så ta hand om dem och se till att de har det bra.
Vi har tagit hand om varandra, hjälpt varandra, stöttat varandra och roat varandra, nu skulle vi säga adjö till varandra. Kön till incheckning var milslång men att köa tillsammans var nog det bästa vi kunde ha gjort. Än hade det inte riktigt gått upp för oss att hon skulle åka, vi stog bara i en kö. Så vi pratade, roade varandra och omgivningen med klapplekar och klavertramp.
Men så närmade sig klockan elva och vi närmade oss disken, då slog det oss, när vi inte kunde följa henne mer och det första "bye" kom, då först slog det oss. Kramar som inte fick ta slut, röda ögon, gruppkram och "if not before, invite me to your weddings" och sen nästa dråpslag, "You will all be so different when I see you again..." Det borde aldrig ha tagit slut, vi kunda ha köat i år men "only travelers sir" satte stopp för oss. Vi backade ut, vinkade, såg henne vinka på 100meters avstånd, sprang, hoppade, vinkade och skrek utanför glasdörrarna, hon såg oss, vinkade och sen var hon borta.
Vi satt tysta i taxin till bussterminalen, där var nästa avsked, Kelly och Julia, de ses inte på ett bra tag nu.
Fick ett mail från Emilie, hon hade kommit hem, ätit glass och pratat franska, själv har jag fortfarande känslan av att jag ser henne i skolan imorgon...
