Slutet på resan

Tillbaka i Chincha hos min familj. Jag och David lämnade de övriga i Lima på ett vandrarhem så de kunde få några dagar att shoppa och göra sådana saker. Vi kom till Lima runt midnatt, tog en taxi till Soyuz och ringde Chincha, "¡Sebastian! ¿Qué tal?" Vi sov några timmar på bussterminalen, tog en nattbuss och kom fram till innan solen gått upp, vi sov en timme till innan vi letade reda på "TAMALES!! TAMALES!! TAMALES RICOS!! UN SOL CINQUENTA!!! TAMALES!!" och åt frukost på plazan.

*knack knack*
"Quién es?"
"Soy yo, el gringo!"
"Sebastian!" sen slängde hon sig ut genom dörren och kramade om mig, gråtandes. De inrädde "mitt" rumoch stoppade in en extra säng till David, smaskig frukost och sen sov vi en stund.
Senare på eftermiddagen gick vi för att möta AFS-presidenten Maria Teresa, hon var inte hemma men vi drog en småprat med hennes syster innan vi åkte för att elta reda på henne hos hennes moster, vi skulle ändå åt det hållet för att besöka Davids familj.

"Hälsa Maria Teresa att Shaggy och Scooby är här" den lilla pojken sprang in i huset och efter en stund kom hon ut och började med sin vanliga stil:
"Vad gör ni här? Slipper man aldrig ifrån er?" vi har vant oss och vet vad det egentligen betyder...
Vi följde med henne för att titta till den nya studenten från Thailand som bodde ett kvarter bort. Thailändarna kommer och gå i februari, minns när vi träffade dem för första gången och de pratade spanska och skämtade och man själv satt som ett stort fån... men nu var det andra bullar! Han satt redan och gjorde läxor så vi förstod att vad Maria sagt var sant, han var en lugn och ambitiös student som inte skulle försöras av vårat festande...
Vi fortsatte Chinchatouren, fräggade några bekanta och kände oss väldigt hemma och nöjda.
På kvällen gick vi ut med mina systrar och tillika AFS-volontärer Veronica och Pamela för att träffa resten av staben. Jasper från Belgien hade redan börjat skolan och vi hälsade bara kort.
Allt var väldigt trevligt, tillbaka till familjen, välbekanta ställen och alla vänner.

Davids Arequipa-mamma fyllde år den 17 mars och det skulle ut och resa med bilen så vi kollade biljetter till den 16:e men det kunde bara köpas samma dag så upp tidigt nästa morgon alltså...
Davids sista kväll, en av mina bästa vänner här i landet, 15år och från Zürich, Schweitz så honom borde jag kunna se igen. Vi drog ut till favoritbaren Kefren och sent på kvällen blev mina systrar väldigt sentimentala över att deras småbröder skulle ge sig av och att det skulle dröja innan vi sågs igen... kanske väldigt länge... och den tanken slog mig också...
Jag och David har letat efter "Vamos pa chincha familia"-t-shirts men inte hittat någon som vi tyckte om så vi bestämde oss för att göra egna. Med en stor läskig tuschpenna tog vi varsin tröja från bagaget och skrev, i snygg graffitistil... Sen fick alla andra skriva vad de ville. Blev riktigt vackert tillslut.

De säger att hela familjen har förändrats under den här tiden. Min moster som tidigare var tyst, butter och kall, kommer nu över och småpratar med min mama. Något har hänt med henne
, hon pratar mer, ler mer och ser gladare ut, hoppas jag har något med saken att göra även om jag mest knackat på hennes port tidiga mornar.
Sen efter två dagar var det min tur att ge sig av, var trist, kommer inte se dem på ett tag.

Med en lite konstig sinnesstämning tog jag bussen upp till Lima, passerade en rykande färsk dödsolycka och mötte upp med de andra som hade en hel del att berätta.
De hade varit på Limas partystrand för rika, Asia. Där hade de träffat Drew, Anthony och John som alla jobbade på USAs ambassad. Drew bjöd os på pizza i hans lägenhet, med havsutsikt i finaste delen av Lima, det var ruggigt. Drew har en annan bra egenskap, han är extremt lik en känd peruansk fotbollsspelare vid namn Mendoza. Drew kommer in över allt gratis, Drew stoppar trafiken, Drew orsakar nästan olyckor när han går på gatorna. Han hade inte sett denna Mendoza själv och gissade att han bara var lång, mörk och lite biffig som han ända tills han såg ett foto i en tidning som han inte kunde förstå var, när eller vilka modellerna var. Det var Mendoza och han var riktigt lik honom på riktigt...
"I love that Mendoza" som han sa...

Så tog resan slut, hem till Hyo där AFS inte var överlyckliga över att vi dragit över på tiden men den 21 Mars spelade Santana i Lima och det kan man ju inte missa... men alla biljetter var slut så vi åkte samma kväll som konserten var...
Tidigare hade vi dock träffat ett antal gringos som bodde i Hyo men kommit för Santana och bodde på samma hostal som vi, en svensk från Nacka och lite annat volontärfolk. JIPPIE! nya vänner i Hyo! (De åker dock imorgon,5 april).

Vi sa hejdå till Kelly som bor i Arequipa, tårar där också, vi har ju varandra men Kelly är ensam i sin stora stad och hon bor i New Zealand, lite längre bort... Alla saknar vi gangstaKelly, helt underbart vild som hon är...

Men så kom vi hem till sist, onsdag morgon 23-mars klev jag ur bussen i mina resebyxor och t-shirt, *hutter* regn och kallt.
Samma morgon ringde AFS Hyo och skickade mig till skolan, jag sa att det inte var någon bra idé men de insisterade... Vad som hände och varför får ni höra senare ;)