Far jag kan visst få upp min kokosnöt!

Till slut kom vi iväg och dök i alla fall. Efter tre dagars väntan. Måndag morgon gjorde vi sällskap med Sarah och Marja från Tyskland ut till marinan för båt till Cayo Macho. Vi hade lite problem med banken och håll på att komma försent men inspirerade av den stora propaganda skylten med Fidels "Patria o Murete" hoppade vi in i närmsta taxi:
- Playa o Muerte! skrek vi och som den hängivne kuban föraren givetvis var väcktes kampens eld i hans hjärta och vi for i väg som vore vi skjutna ur Ches eget gevär rakt mot Bautistas onda hjärta. Inte riktigt så men skylten, ordvitsen och han körde förbannat fort i de feldoserade kurvorna, men det kan bero på att han var latinotaxista...
Tyvärr var båten bokad för en fransk grupp med övernattning men efter lite strul skulle vi få följa med för $40. Jätte kanon eftersom vi skulle få hummerlunch, middag och frukost samt rikligt med dyktid. Vi stod nere i kaptenshytten och sprudlade av glädje när bakslaget kom, guiden sa blankt nej och vägrade ge någon förklaring till varför. Jag svor en ramsa om snorkiga fransmän för att lufta fördomarna, gruppen hade tillsynes inga problem med att vi följde med, bara guiden.
Klockan var inte mer än tio när vi satt utanför hamnkontoret och konstaterade att vi redan gått från hopp till förtvivlan tre gånger på grund av bankstrul, tidsbrist, ändrade turer och franska guider.

Jag och Erik gick till all-inclusive-hottellets strand, spelade lite volleyboll och lyckades nästan få en kanadensisk tonåring att fixa gratisdrinkar åt oss men det var inte en sådan dag helt enkelt.
Vi spenderade dagen i skuggan av två kokospalmer tillsammans med tyskorna. Efter lite akrobatik och tornbyggande fick vi ner några kokosnötter. Den första gick vi lös på med fickkniv, lyckades med lite möda och drack oss otörstiga. För de andra gick vi och lånade en machete i baren. Bara i Karibien finns det en machete i varje var. Som pant och säkerhet satte vi Marjas hand, inte bokstavligt utan bildligt och symboliskt men tack vare mina och Eriks eleganta hugg öppnades nötterna och Marja är fortfarande ogift. En orolig herre bad Sarah vara försiktig när han såg hennes blodiga hand hålla i den stora kniven, hon hade skurit sig på fickkniven...
Själv måste jag sett ganska lustig ut, kände mig lite som Robinson Crusoe i min trasiga stråhatt, trasiga byxor och skjorta, när jag gick tillbaka med vår lånade nötknäckare för ett gäng kubaner ropade och ville prata över en flaska rom. Jag tackade artigt "tack men ja tack" till alla de första glasen och fick veta att jag påminde inte så lite om en känd kuban som på ålderns höst blev lite tokig. Min look-alike-lista innefattar i skrivande stund följande mer eller mindre smickrande personer:
Tomten, Jesus, Galen kuban, Camilo Cienfuegos, Hemingway, Fidel och Raul Castro, John Lennon, Don Quijote de la Mancha och Che Guevara.
Få eller ingen skulle skriva under på alla men har fått höra samtliga från flera håll.
Av sympati för mina törstande vänner under palmen tackade jag för mig efter att halva flaskan var gjort, lämnade tillbaka macheten och drack upp den sista kokosmjölken och slumrade till en stund. Livet är gott ibland.
På kvällen delade vi på en glaska med tyskorna på vår takterass i huset där vi bor, pratade skit om kubaner och tittade på stjärnhimlen, diskuterade Lord Kelvins problem med den delvis mörka stjärnhimlen i ett oändligt universum innan vi gick till sängs.

Tisdag tog vi en ridtur på trötta krakar till ett vattenfall som droppade lite grann så här under torkan. Det började med en smal stig över kullarna innan vi kom ner i dalen där vi kunde ha lite fart på djuren. Eriks krake var en otålig en utan någon vidare kökultur och de stod redan och väntade vid järnvägen när jag kom skrittandes (tror jag) och hann precis fram lagom för att råna ångloket som vi lagt oss i bakhåll för. Kriminela planer hade vi inte men hade jag haft en bössa had jag sagt "YEEHAAA!" och fyrat av den, så kändes det i alla fall.
Vana ryttare som vi är, första gången på riktigt för mig, har vi lite ömma bakdelar såhär dagen efter men är ändå stolt eftersom jag lyckades piska upp min häst i gallopp i dryga 15 sekunder.

Idag har vi, som inläggets början antyder, varit och dykt vid Cayo Macho. Inte så mycket att säga om det, häftigast var barracudorna, killen som harpunfiskade, de stora stimmen av blå fiskar och leguanerna på ön som bet Erik i handen. Roligast och trevligast var ett brittiskt par i +60-åldern som vi samtalade mycket med under båtresan. Alla brittiska par vi träffat har varit väldigt trevliga. Vi pratade om vår resa och hur det alltid är människorna vi minns och pratar om oavsett ruinerna.
- Jo, ni har ju vairit det mest interessanta på den här utflykten, sa frun och jag försäkrade att det var helt ömsesidigt.