Högt och lågt.

Blev mycket skrivande idag. Här kommer både högt och lågt, blandad kvalité och blandade ämnen. Håll i er, Sebbes tankevärldsberg-och-dal-bana är här! Stig ombord:

Tre plus tre plus sju och sen sju till. Tjugo filer, tio i varje riktning. Två alleer med promenadgator. Säkert hundra meter bred. Korsningar stora som tennisbanor, rödljus, cyklister och bussar. Avenida 9 de julio sett från en snoffsig hotelmatsal på andra våningen. Var kanske bra att det inte blev något bilköp, för allas del.
Över lag har resan antagit en lite annan stil än jag först tänkte mig när drömmen föddes för två år sedan.
Den preperuanska, eller mer korrekt den Sebbe som inte hade kommit hem och riktigt fått in peruupplevelsen i ett meningsfullt sammanhang i sitt svenska liv, för det tog ett tag innan han lyckades få allt i relation till tidigare referenser, hade andra tankar och planer som inkluderade mindre regelbunden sömn, fler barer och korta möten. Det har bara gått drygt en vecka sedan Arlanda och packning men Sverige känns långt bort i både tid och rum. Precis som det kändes som om jag aldrig åkt efter bilresan hem från Arlanda känns det nu som om jag rest år. Jag tror inte det beror på att jag inte är djupt rotad i Sverige, snarare tvärt om. Skriv mig ett mail eller visa mig ett foto så sitter jag i vardagsrummet igen. Jag är byggd där från grunden, allt annat staplas uppepå. Först slarvigt men heltäckande. Ett lager pus över det gamla och ett plåtskjul på taket eller en vägg eller kanske rivs det upp ett fönster som släpper in ljus i dåligt upplysta rum.
Det är först hemma som allt faller på plats. Skjulet rivs och byggs upp med svensk granit, fönstret får gardiner och putsen krackelerar och faller bort. Kvar finns det nya formerna, ritningen och iden men byggda md välkända och trygga material. Så kanske ska detta resedagbok läsas som en förklaring och slutkommentar till den förra resan.

Nog har jag förändrats, det vore väl tragiskt om inte två fantastiska år satte sina spår. Om spåren blivit fantastiska är inte upp till mig att avgöra, dåliga tider kan lämna fina spår och tvärt om.

För några dagar sedan satt vi vid middagsbordet med Ale och Gonzalo. Ämnena blev bara djupare och djupare. Vi nådde botten, eller toppen om ni anser det högtravande, vid problemet med den fria viljan. Ingen av de andra hade riktigt resonerat kring saken och Ale önskar nog att hon sluppit. Jag ser nämligen ingen annan anledning till att tro på vår fria vilja annat än att vi inte har något annat val än att tro att vi har den. Redan där går det runt och Ale tyckte vi skulle byta ämne och frågade om jag ville ha te. Ja, det ämnet är svårt att fly, man får bara acceptera.
- Och tänk på Sebbe, han går runt och tänker sådana här saker hela tiden, sade Erik. Och visst har han rätt. Jag har bittert fått erfara att varken Fibonacci-sekvensen eller den fria viljan är lämpliga samtalsämnen för myspys-lördagsmornar i sängen eller svar på frågan:
- Vad tänker du på?
Att allt detta skulle vara 30hp praktiskt filosofis fel tror jag inte men visst var det nytt tort bränsle på glöden. Återstår att se om det är häftigt brinnande tidningspapper eller en bastant stock.

Nog med djuplodande och högtravande.
Resan kom, hittills, kommer, tempus problem här, at thandla om människor och samtal att bygga på Sebbe-huset med. Sådär, allt sammanfatat i en mening. Jag skriver det igen:
Samtal och människor.
Nere på tre ord nu men med semantisk legeringsteknik tar vi ner det till ett:
Möten.

Möten betyder avsked. Än så länge bara ett betydelsefullt sådant. Ale och Gonzalo, våra värdar i Montevideo.
De fick en korkskruv, för de hade ingen, och en vinflaska att öva på. Vi fick hans Uruguayflagga. Vi trivdes bra med dem och de med oss. Gonzalo är nyutbildad arkitekt och jobbar på en stor byggfirma, Ale något inom ekonomi. De är snälla, lugna och enkla. Man känner en uppriktighet från dem. De gillade oss också, så pass mycket att de 'vouchade' för oss på couchsurfing. Det betyder att vi är pålitliga och värda att möta.

Nu är allt bra, jag saknar inget och vill ingenstans. Här och nu är bra. Andra gånger saknar jag oerhört mycket även om det mer har gått över till en längtan. Som en god vän sade:
- Att sakna är att blicka bakåt, att längta att se frammåt. Jag ska försöka längta."
Kloka ord värda en citatbok. Så det är det jag ska göra, längta.

Tittar ut genom fönstret och det är lustigt att en polisbil med blåljus och utryckning kör långsammast och mest tålmodigt av alla.

Har suttit i en snoffsig hotelmatsal i två timmar nu. Kostymnissar har kommit och gått, de är snart lunchdags. Det var precis det här jag ville göra. Nu ska jag sätta mig och läsa Naomi Kleins senaste. Som 1984 fast på riktigt. Så pass hemskt att man vill bli jurist och jobba för Amnesty. Vi får se hur länge det varar.

Kram på er alla, ni är fantastiska allihopa.
Tack

Hoppas jag inte skrämt er. Ni borde vara vana vid det här laget.

BAs trummor släckte vår partytörst!

Vi kom fram till Buenos Aires. Tog båten över, det visade sig att måndagen var Columbus dag i Argentina så båten var full, vi fick bara plats på den dyra expressbåten mitt på dagen. Inte riktigt våra planer med det var helt okej.
Vi träffade Johan som precis hämtat sin mobil som en ärlig människa lämnat in till nattklubben han tappat den på. Fantastiskt. Vi tog in på hans hostel "Che lagarto". Sovsalen liknar lite en Harry Potter sovsal med högt i tak och en stor eldstad i bortre ändan. Tyvärr är min madrass så tunn att jag känner ribborna.
Kanske kan vi flytta in hos Johans kompis som precis blivit ensam i sin lägenhet. Då flyttar vi in alla tre och det vore väldigt roligt.

Nu sitter jag ensam på hostelet, Erik och Johan stack iväg till skolan. Erik ska försöka skriva in sig på en veckas bootcamp. Det tänker inte jag göra. Jag ska sitta på cafeer, i parker och barer och läsa böcker, titta på folk och snoka upp museer.

Igårkväll var vi på trumkonsert med kompisar från Johans skola. En femton trumslagare, koskällesolister, grukavirtuoser och stämsång fick den stora lagerlokalen att koka över. Det trevliga är att detta, i motsats till allt annat öppnade och stängde innan de andra klubbarna och barerna hunnit tömmas på middagsgäster.
Ska iväg och lämna kläder till tvättning, välbehövligt. Igår tvättade vi oss själva med en härligt varm dusch.

Ni som sett bilder har förmodligen noterat att vi klippt oss båda två. Vi har inte rakat oss. Känslan av att bli 3 år yngre med kortare hår behövde inte förstärkas med 4 år till som rakningen nog hade lett till. Vi kommer därför att vara så skäggiga som möjligt. Detta gäller inte Johan, han hävdar att det skulle ge honom otur hos kvinnorna.

Erik har en del bilder på sin blogg, länk finns uppe till höger.
Mer om avskeden i Montevideo kommer i "Samlade tankar och reflektioner om Uruguay" som inte nått pressarna än.

Ni som är intresserade, politisk karusell i Peru. Läs på latinamerika.nu (här).

Nu ska jag ut och söka upp ett mysigt fik och sätta mig och läsa om Sydamerikas militärjuntor, deras brott, ledare och de bakomliggande ekonomiska idéerna som krävde denna form av brutala statsskick fö att impliceras. Mycket intressant. Har hittils lyckats peka ut två tidigare tortyrkammare alldeles själv. Det står nämligen inga skyltar om sådant och inget i touristbroschyrerna heller...

Många kramar!