Det viktigaste av allt...
Ni vet en del av vad jag gjort, vilka städer jag sett, vilka stenar jag tittat på osv osv. Ni har säkert läst/hört en del namn på saker, maträtter, musikstilar, ställen och viktigast av allt människor. Allt jag sett, allt jag gjort, bäst av allt, utan tvekan, alla jag träffat eller åtminstone en del... Den här bloggen skulle ha missat sin poäng om jag kommer hem och ni vet vilka stenar jag sett men inte vilka mina vänner är för de har varit det största och bästa som hänt mig här.
De jag kommer beskriva är de som står mig närmast, så att jag tycker om dem väldigt mycket och att de har de flesta av många önskade egenskaper tänker jag inte upprepa mer. Samtliga är snälla, goa, varma etc etc...
Varför inte börja med att beskriva min familj i Huancayo bestående av pappa Juan Carlos fyller 49år 2/6 i år. Doktor, urolog till yrket men har en salsaorkestern Son Querensia tillsammans med andra doktorer, de repar i huset två gånger i veckan, det låter en del. Teknikprylfikserad, det nyaste och minsta av allt han kan hitta, även om han inte använder det men helt okej för mig. Tidigare spelade han fulbito, en sorts minifotboll men har fått ryggproblem och tvingats sluta. Han känner halva stan, speciellt poliserna eftersom han är doktor på polissjukhuset, lite för nyttiga kontakter... Till skillnad från sin fru säger han aldrig nej till en öl på krogen med kompisarna och kommer hem efter både mig och Fernando ibland.
Min mamma Maria Theresa a.k.a. Techy, är inte lika social utåt, radiolog som jobbar väldigt mycket i kliniken på första våningen. Hjälper Carlitos med läxor och lagar mat när hon får tid, dvs söndagar. Om hon kunde skulle hon resa mer, speciellt till Lima där mormor bor och som nu bara blir sämre och sämre.
Som hårt arbetande välstående föräldrar till ett ensambarn som växt upp med sin nana Irene är det inte så konstigt att Carlos Alberto, min 8-åriga bror Carlitos har blivit en smula bortskämd. Jag och Fernando har dock ändrat en del på det under året men hjälps fortfarande med väldigt mycket. I början blev det stor kallabalik ifall jag använde något han nyss kommit underfund med att han skulle vilja titta på men inget lär en som syskon och nu är han mycket mer generös med saker och ting. Eftersom han aldrig haft andra i huset än Irene så har jag och Fernando ändrat väldigt många saker och han kommer nog känna sig rätt ensam när vi båda åkt... Carlitos gillar Dragonball, klistermärken, tv-spel, serier, vad som helst och han har mängder av dem. Söndagmornar är det dragonballturnering på PS2 med mig och Fernando, en nödvändigt långsam start på den dagen.
Jag har en lillesyster från JCs tidigare relation också, Pamela 18 år som bor i Lima med sin mamma och dotter Maria Fernanda 1 år. Har inte haft ett helt gnisselfritt förhållande med vår pappa men lever starkt sitt liv som ensamstående mamma och universitetsstudent. Vi två är båda små outsiders i familjen, lite annorlunda livo ch synsätt på saker och ting jämfört med de andra. Det är synd att hon bor i Lima för vi kommer väldigt bra överrens och hon har hjälpt mig se min familj från utsidan ur ett mer peruanskt perspektiv och med allt som hänt tidigare.
Kusin Fernando, färdig läkare som ska speciallisera sig nästa år inom gastronomi. Han har jobbat på ett sjukhus i Constitución i närheten under det obligatoriska praktikåret men åker snart hem till Lima för att plugga vidare. Han pratar engelska så han var den jag pratade mest med i början och tog mig ut på stan med sina kompisar. Festlig snubbe att diskutera med eftersom han kan mycket och kan översätta från engelska när min spanska inte räcker till. Dessutom har han alltid roliga historier från helgen att berätta...
Irene, husa, nana, finns inget riktigt svenskt ord för det, hon bor i huset, lagar mat, städar, tvättar och handlar, en inhyrd mamma? Ops, nu får jag på käften av alla kvinnodiskrimineringspoliser där hemma(som borde få lite perspektiv på saker och ting...) men hon är verkligen som en i familjen och hennes dotter Eloisa jobbar i kliniken och hennes son Yonathan och barnbarn Sebastian är alltid välkomna att äta lunch eller bara vara i huset.
Familj är alltid viktigt och det känns verkligen som att jag kommer hem när jag kommer in genom dörren. När vi äter kvällsmat tillsammans och har de där vanliga vardagssnacket eller bara utan problem sitter tysta i samma rum... Förstår någon hur jag menar?
"It's strange, you move to the other side of the world, live in a family, travel, see all kinds of wonders, meet all kinds of new people but the best and most memorable thing during your whole year are the three exchangestudents who happen to end up in the same town as you..."
- Ett ögonblick av klarhet någon stans utefter nordkusten.
Det är helt sant, hur tur jag än haft det med min familj så är Emilie, Hildi och Julia de som betytt mest för mig. Syskon har vi blivit på allvar, delat rum, säng, madrass under 5 veckor utan problem, vi kan sitta tysta och ha tråkigt tillsammans, vi kan prata skit om peru tillsammans, vi(jag) kan laga mat "tillsammans", vi kan festa tillsammans, vi fattar inga viktiga beslut utan att första ha pratat om dem tillsammans, vi kan [insert activity here] tillsammans... De kommer gå många mail med "Vad ska jag göra?" emellan oss...
Emilie, 18 år från Kanada, den smala flickan med glasögon. Bokmal, läser inihelvete fort och mycket men där slutar "nörd"-faktorn. Har åsikter om det mesta och säger dem rakt ut, "Jag är en hemsk person mot de jag inte tycker om" som hon säger det själv. Kan va bossig och bitchig och helt underbar att bussa på taxis och annat som stör en.
Hon går i min skola, i parallellklassen och vi ses bara på rasterna men det gör att vi klarar oss genom dagarna. 45min varje veckodag har vi, äter våra mackor och pratar, ibland händer det att vi sitter tysta, inte ofta men det händer, dock blir det aldrig obekvämt. Ska bli kirurg så har en hel del studieår framför sig men vi hoppas på att kunna dra iväg henne på en roadtrip någonstans ett år i alla fall.
Hildi, 18½ från Island, hennes fullständiga namn är Hildigunnur Finnbogadottir men det har aldrig uttalats korrekt av någon icke-isländare så det blir kort och gott "Hildi". Alltid frisk och kry efter kl 21:00, hur dagen än varit är hon alltid redo att dra ut på äventyr, "Shake it Hildi" betyder mer än vad man kan tro för oss... Alltid glad, lite fnittrig, säger många roliga saker och som Emilie sa:
- Hildi, you're the blondest friend i've ever had. Något som säger lika mycket om Emilie som om Hildi som med sitt stora, blonda hår är ett blickfång platinum turbo3000, specielt när hon dansar.
Julia, 15 från Österrike, vår lillasyster, liet yngre men det har inte spelat någon större roll, det har däremot hennes familj som håller i henne lite hårdare än oss andra. Under resan bode vi alla tillsammans och då märktes ingen skillnad. Inte lika vild och stark karaktär som vi andra och pratar inte mest men härlig och mysig.
Det underliga, konstiga, fantastiska med det hela är att vi alla är överens om att vi inte skulle varit vänner om vi mötts i en vanlig situation, vi är inte varandras typer helt enkelt men passar ändå så bra ihop. Det var många som tyckte att jag och Hildi skulle bli ett perfekt par, vi tittade på varandra och skakade på huvudet. Nej, vi är inte alls lika men situationen vi möttes i gjorde oss lika. Första gången vi träffades här i Huancayo tog Alison från AFS oss till ett kafé för att vi skulle lära känna varandra. Från första stund började vi prata och slutade aldrig, stackars Alison satt tyst och fick inte en syl i vädret och så har det fortsatt, ses vi så pratar vi. Vi har paratat om det mesta, allt från vanligt tonårssnack, via djupa filosofifunderingar till bizarra "vi har redan pratat om allt annat"-ämnen. Vi delar säng, rum, hus, mat, dryck utan problem, syskon? Absolut.
Kelly, 17 från Nya Zealand, vår lilla "surfer hottie", helt öppenhjärtligt varm och känslosam mansslukare, jo det går ihop, som jag träffade i Chincha och som sen bad att få följa med oss under hela indepentent trip. Dansar afro-dans så det står härliga till. Bor i Arequipa så vi ser henne inte så ofta men vi möttes i Lima i slutet av april och det vars om om vi aldrig hade delat på oss. Ge oss trettio minuter efter tio år och vi kommer sitta på parkbänken och äta frukost tillsammans som vanligt. Skrev ett jättesött tal till mig på min födelsedag.
David, lillebror på 16 vårar från Schweitz, också från Chincha med följde med oss under resan och ända upp till Ecuador, också han från Arequipa. Enda killen som jag umgåtts mycket med och han bor ju rätt nära, Europa i alla fall. Grafiti-hiphop-stil, diggar svensk "underground hip-hop.
Dessa två har också inkluderats som syskon och vår stora familj var komplett under marsmånad, Kelly har lovat att göra en Europa-tour och en anledning att åka till down under är ju aldrig fel...
Och så det nyaste tillskottet, ni kanske väntade på det, Nicole heter hon, hm, 24 år från Huancayo, liten söt kortis som dansar, hmm... mysigt? Hur som helst så får hon helgerna att fly undan... och ja, jag är försiktig ;) och nej, hon kommer inte följa med till Sverige ;) och jo det känns kosntigt att ha en deadline på ett förhållande men så är det och bättre med något än inget...
Min pappa J.C tyckte inte jag skulle fästa mig vid en flicka, han var rädd att jag skulle få ett brustet hjärta vid avskedets stund, enkelt och brutalt sagt, en mer eller mindre gör ingen större skillnad. Är så många och så mycket jag åker ifrån, det är nackdelen med att resa, flytta på sig och skaffa vänner, förr eller senare skiljs man åt men så är det.
Kram på alla er där hemma, ska bli kul att ser er alla igen, på riktigt, riktigt jättekul:D
De jag kommer beskriva är de som står mig närmast, så att jag tycker om dem väldigt mycket och att de har de flesta av många önskade egenskaper tänker jag inte upprepa mer. Samtliga är snälla, goa, varma etc etc...
Varför inte börja med att beskriva min familj i Huancayo bestående av pappa Juan Carlos fyller 49år 2/6 i år. Doktor, urolog till yrket men har en salsaorkestern Son Querensia tillsammans med andra doktorer, de repar i huset två gånger i veckan, det låter en del. Teknikprylfikserad, det nyaste och minsta av allt han kan hitta, även om han inte använder det men helt okej för mig. Tidigare spelade han fulbito, en sorts minifotboll men har fått ryggproblem och tvingats sluta. Han känner halva stan, speciellt poliserna eftersom han är doktor på polissjukhuset, lite för nyttiga kontakter... Till skillnad från sin fru säger han aldrig nej till en öl på krogen med kompisarna och kommer hem efter både mig och Fernando ibland.
Min mamma Maria Theresa a.k.a. Techy, är inte lika social utåt, radiolog som jobbar väldigt mycket i kliniken på första våningen. Hjälper Carlitos med läxor och lagar mat när hon får tid, dvs söndagar. Om hon kunde skulle hon resa mer, speciellt till Lima där mormor bor och som nu bara blir sämre och sämre.
Som hårt arbetande välstående föräldrar till ett ensambarn som växt upp med sin nana Irene är det inte så konstigt att Carlos Alberto, min 8-åriga bror Carlitos har blivit en smula bortskämd. Jag och Fernando har dock ändrat en del på det under året men hjälps fortfarande med väldigt mycket. I början blev det stor kallabalik ifall jag använde något han nyss kommit underfund med att han skulle vilja titta på men inget lär en som syskon och nu är han mycket mer generös med saker och ting. Eftersom han aldrig haft andra i huset än Irene så har jag och Fernando ändrat väldigt många saker och han kommer nog känna sig rätt ensam när vi båda åkt... Carlitos gillar Dragonball, klistermärken, tv-spel, serier, vad som helst och han har mängder av dem. Söndagmornar är det dragonballturnering på PS2 med mig och Fernando, en nödvändigt långsam start på den dagen.
Jag har en lillesyster från JCs tidigare relation också, Pamela 18 år som bor i Lima med sin mamma och dotter Maria Fernanda 1 år. Har inte haft ett helt gnisselfritt förhållande med vår pappa men lever starkt sitt liv som ensamstående mamma och universitetsstudent. Vi två är båda små outsiders i familjen, lite annorlunda livo ch synsätt på saker och ting jämfört med de andra. Det är synd att hon bor i Lima för vi kommer väldigt bra överrens och hon har hjälpt mig se min familj från utsidan ur ett mer peruanskt perspektiv och med allt som hänt tidigare.
Kusin Fernando, färdig läkare som ska speciallisera sig nästa år inom gastronomi. Han har jobbat på ett sjukhus i Constitución i närheten under det obligatoriska praktikåret men åker snart hem till Lima för att plugga vidare. Han pratar engelska så han var den jag pratade mest med i början och tog mig ut på stan med sina kompisar. Festlig snubbe att diskutera med eftersom han kan mycket och kan översätta från engelska när min spanska inte räcker till. Dessutom har han alltid roliga historier från helgen att berätta...
Irene, husa, nana, finns inget riktigt svenskt ord för det, hon bor i huset, lagar mat, städar, tvättar och handlar, en inhyrd mamma? Ops, nu får jag på käften av alla kvinnodiskrimineringspoliser där hemma(som borde få lite perspektiv på saker och ting...) men hon är verkligen som en i familjen och hennes dotter Eloisa jobbar i kliniken och hennes son Yonathan och barnbarn Sebastian är alltid välkomna att äta lunch eller bara vara i huset.
Familj är alltid viktigt och det känns verkligen som att jag kommer hem när jag kommer in genom dörren. När vi äter kvällsmat tillsammans och har de där vanliga vardagssnacket eller bara utan problem sitter tysta i samma rum... Förstår någon hur jag menar?
"It's strange, you move to the other side of the world, live in a family, travel, see all kinds of wonders, meet all kinds of new people but the best and most memorable thing during your whole year are the three exchangestudents who happen to end up in the same town as you..."
- Ett ögonblick av klarhet någon stans utefter nordkusten.
Det är helt sant, hur tur jag än haft det med min familj så är Emilie, Hildi och Julia de som betytt mest för mig. Syskon har vi blivit på allvar, delat rum, säng, madrass under 5 veckor utan problem, vi kan sitta tysta och ha tråkigt tillsammans, vi kan prata skit om peru tillsammans, vi(jag) kan laga mat "tillsammans", vi kan festa tillsammans, vi fattar inga viktiga beslut utan att första ha pratat om dem tillsammans, vi kan [insert activity here] tillsammans... De kommer gå många mail med "Vad ska jag göra?" emellan oss...
Emilie, 18 år från Kanada, den smala flickan med glasögon. Bokmal, läser inihelvete fort och mycket men där slutar "nörd"-faktorn. Har åsikter om det mesta och säger dem rakt ut, "Jag är en hemsk person mot de jag inte tycker om" som hon säger det själv. Kan va bossig och bitchig och helt underbar att bussa på taxis och annat som stör en.
Hon går i min skola, i parallellklassen och vi ses bara på rasterna men det gör att vi klarar oss genom dagarna. 45min varje veckodag har vi, äter våra mackor och pratar, ibland händer det att vi sitter tysta, inte ofta men det händer, dock blir det aldrig obekvämt. Ska bli kirurg så har en hel del studieår framför sig men vi hoppas på att kunna dra iväg henne på en roadtrip någonstans ett år i alla fall.
Hildi, 18½ från Island, hennes fullständiga namn är Hildigunnur Finnbogadottir men det har aldrig uttalats korrekt av någon icke-isländare så det blir kort och gott "Hildi". Alltid frisk och kry efter kl 21:00, hur dagen än varit är hon alltid redo att dra ut på äventyr, "Shake it Hildi" betyder mer än vad man kan tro för oss... Alltid glad, lite fnittrig, säger många roliga saker och som Emilie sa:
- Hildi, you're the blondest friend i've ever had. Något som säger lika mycket om Emilie som om Hildi som med sitt stora, blonda hår är ett blickfång platinum turbo3000, specielt när hon dansar.
Julia, 15 från Österrike, vår lillasyster, liet yngre men det har inte spelat någon större roll, det har däremot hennes familj som håller i henne lite hårdare än oss andra. Under resan bode vi alla tillsammans och då märktes ingen skillnad. Inte lika vild och stark karaktär som vi andra och pratar inte mest men härlig och mysig.
Det underliga, konstiga, fantastiska med det hela är att vi alla är överens om att vi inte skulle varit vänner om vi mötts i en vanlig situation, vi är inte varandras typer helt enkelt men passar ändå så bra ihop. Det var många som tyckte att jag och Hildi skulle bli ett perfekt par, vi tittade på varandra och skakade på huvudet. Nej, vi är inte alls lika men situationen vi möttes i gjorde oss lika. Första gången vi träffades här i Huancayo tog Alison från AFS oss till ett kafé för att vi skulle lära känna varandra. Från första stund började vi prata och slutade aldrig, stackars Alison satt tyst och fick inte en syl i vädret och så har det fortsatt, ses vi så pratar vi. Vi har paratat om det mesta, allt från vanligt tonårssnack, via djupa filosofifunderingar till bizarra "vi har redan pratat om allt annat"-ämnen. Vi delar säng, rum, hus, mat, dryck utan problem, syskon? Absolut.
Kelly, 17 från Nya Zealand, vår lilla "surfer hottie", helt öppenhjärtligt varm och känslosam mansslukare, jo det går ihop, som jag träffade i Chincha och som sen bad att få följa med oss under hela indepentent trip. Dansar afro-dans så det står härliga till. Bor i Arequipa så vi ser henne inte så ofta men vi möttes i Lima i slutet av april och det vars om om vi aldrig hade delat på oss. Ge oss trettio minuter efter tio år och vi kommer sitta på parkbänken och äta frukost tillsammans som vanligt. Skrev ett jättesött tal till mig på min födelsedag.
David, lillebror på 16 vårar från Schweitz, också från Chincha med följde med oss under resan och ända upp till Ecuador, också han från Arequipa. Enda killen som jag umgåtts mycket med och han bor ju rätt nära, Europa i alla fall. Grafiti-hiphop-stil, diggar svensk "underground hip-hop.
Dessa två har också inkluderats som syskon och vår stora familj var komplett under marsmånad, Kelly har lovat att göra en Europa-tour och en anledning att åka till down under är ju aldrig fel...
Och så det nyaste tillskottet, ni kanske väntade på det, Nicole heter hon, hm, 24 år från Huancayo, liten söt kortis som dansar, hmm... mysigt? Hur som helst så får hon helgerna att fly undan... och ja, jag är försiktig ;) och nej, hon kommer inte följa med till Sverige ;) och jo det känns kosntigt att ha en deadline på ett förhållande men så är det och bättre med något än inget...
Min pappa J.C tyckte inte jag skulle fästa mig vid en flicka, han var rädd att jag skulle få ett brustet hjärta vid avskedets stund, enkelt och brutalt sagt, en mer eller mindre gör ingen större skillnad. Är så många och så mycket jag åker ifrån, det är nackdelen med att resa, flytta på sig och skaffa vänner, förr eller senare skiljs man åt men så är det.
Kram på alla er där hemma, ska bli kul att ser er alla igen, på riktigt, riktigt jättekul:D
posted by Tjutberg at 21:25
5 comments
