Adjö Huancayo, en gång till.

Adjö till Huancayo, ett lugnare och mer harmoniskt avsked den här gången. Sist dog en nära släktning dagen innan och allt vart lite kaos.Det var lugnare i familjen nu, mycket beroende på att papa har bytt salsabandet mot lugna hemmakvällar.Våra planer om sol, strand och bad i Máncora byttes ut mot en helg i Huancayo full av fest och vi tog bussen söder ut genom bergen mot Ayacucho.

Är väl dags att presentera min familj. Det kan bli förvirrande för den oinvigde att höra mig prata om mamma och pappa hit och dit så låt mig förklara det system jag försöker hålla mig till.

Mamma och pappa är Hanne och Thomas i Sverige vars biologiska avkomma jag är.

Mamá y papá är Techy och Juan Carlos (J.C.) i Huancyao där jag bodde i dryga nio månader.

Mami y papi är Alex och Ramón i Chincha.

När det ska översättas blir det problem och tar man inte norgemammor, teatermammor och kompismammor blir det ännu värre.

Mamá och papá är doktorer, radiolog och urolog. Papá älskar salsa men "Son Querencia, los medicos de salsa" tog lite för mycket tid från familjen. De öppnade sitt hem för mig i september 2005 då jag plötsligt, med AFS:s hjälp, blev storebror till deras barn Carlitos. När jag nu kom tillbaka trodde de, som många andra, att jag skulle ta med mig en flickvän men de accepterade Erik som en i hemmet där han numera kallas "el sobrino" brorsbarnet.

Hur var det då att komma tillbaka? En sak var tydlig, nu var jag vuxen. Jag var den vuxne sonen som flyttat långt bort och som nu var på besök. Jag gick inte i skolan, hade mitt eget liv, jag reste själv och kom hem för att hälsa på och de tog alla chanser för att få skämma bort mig. Det kändes bra, mycket av det jag gjorde då skulle jag gjot annorlunda nu, jag har vuxit men jag vägrar se mig som vuxen riktigt än om ens någonsin. Jag skulle kanske drista mig till att säga att jag blivit lite klokare under de senaste tre åren men att jag fortfarande har mycket kvar att lära, tillräckligt klyschigt. Om tre år kan jag förhoppningsvis säga samma sak för det är ju så med att leva och åldras att man(jag i alla fall) bara gör det en gång och aldrig får någon riktig rutin på det. Mest av allt var det att jag hunnit tänka över Peru, bygga om Peru-Sebbe på ett svenskt vis med furu och urberg så att jag riktigt kunde förstå det.

Vi tänkte åka tåg till Huancavelica men det hade slutat gå i oktober så det blev buss till Ayacucho, en hemsk bussresa med den sämsta chauffören hittills. Bara en idiot sätter på hög musik i hela bussen klockan fyra på natten. På vandrarhemmet vägrade de oss koka vatten så vi andvände vårt öl-spritkök på taket för att koka soppa till morgondagen. Ayacucho-Andahuaylas-Cuzco. 10+10 timmar skulle det ta, blev mer 10+13. Var precis ute och tittade på ett par Herr Nilsson-apor (sitter i Puerto Maldonado, djungel...) Efter växellådeproblem med bussen kom vi fram vid åtta. På torget blev vi uppraggade av en hostel-nisse, först till gringo-hostel, sen till latino-hostel, först resturant och sen guidade till marknaden där jag spottade grodsoppa som kommer prövas senare.
Vi jagade djungelmål, tillslut bestämde vi oss för en tvånätters tältningi Puerto Maldonado, sprang till bussen och fick sämsta möjliga platserna längst bak. När vi tillslut klev på bussen inför 15 timmars resa gick luften ur mig. Bredvid mig ska mamma, spädbarn och dotter dela på samma säte. Vi klämmer oss ner och skumpar iväg, och hej vad vi skumpar och studsar. Modersmjölken måste blivit till vispgrädde när hon ogenerat langar fram bröstet med ungen halvt i mitt knä. Jag stålsätter mig, försöker frysa mina muskler i den enda möjliga ställningen och sluter ögonen. Pump! Alla sex lyfter från sätet när första stora guppet kommer och så fortsatte vi i nästan tjugo timmar.
Av okänd anledning stannar bussen i nästan en halvtimme och vi får äntligen sova. Strax vaknar jag dock av att barnet skriker och snart förstår jag att mamman har gått ut. Jag försöker ignorera men tillslut böjer jag mig över byltet och säger små spydiga saker på svenska med sirapslen röst och små shyshljud och det blir tyst, men bara så länge jag fortsätter. Man blir snarstucken med för mycket buss utan sömn.

Nu ska vi på upptäcktsfärd!

Vad hände egentligen i Chincha?

Skrivet för länge sedan men...



Det är ju en vecka sedan vi var där men det har inte riktigt sjunkit in än.
För nästan exakt tre år sedan gjorde jag mitt korttidsutbyte i Chincha hos familjen Mesia Mendoza. Under en månad rör man om lite i grytan och åker till en annan stad och en annan familj för att se lite skillnader. Man kan läsa inlägg från 15 jan - 15 feb 2006 om man vill veta mer.
Till skillnad från Huancayo var det ingen rik familj, det var ett pålägg till frukost, inget rinnande vatten och puzzlande för att få det att gå ihop. Tre barn, 24, 27 och 33. Keke, den äldsta, jobbade då sju dagar i veckan för Telefonica (spanska Telia), ibland fick han betalt också. När jag kom hade han inte gått ut en enda gång på tre år, bara jobbat för att hans systrar skulle ha råd att plugga klart.
2007 förstördes stora delar av området i en jordbävning. Många fabriker har stängt och familjer bor i nödskjul. Alla i min familj klarade sig oskadda tack vare att taket är av bambu, men vad gör man när de man delat hus och hem med inte har någonstans att bo? Det var ju mitt hem också, jag har ju fortfarande kvar nykeln.
Det är det jag försöker förstå.