En vit bil och en miljon dollar.

Vi lamnae Carlos och e tva fransyskorna Elise och Cecile i Federación. Carlos korde oss ut till riksvag 14 några kilometer utanför stan Vi hade det väldigt trevligt med de tre. Snackade till sent på natten, tittade på film, lagade mat, som vanligt kompis häng hemma i Sverige fast med andra människor och i ett annat land.


Torkade mig just om munnen med en av dessa värdelösa servetter, gjorda av något skisspappersliknande material, som finns överallt på kontinenten. Vi har precis ätit lunch här, någonstans på vägen mellan San Tome och Posadas. Efter att Carlos släppte av oss hann vi inte mer än börja gå mot väggrenen innan en Renault stannade. Tur! Eller karma kanske? Vi hade nämligen lagat maten i Federación, en ratatoullie och en utsökt grönsakssoppa.

Señor Diego Dolhat körde oss gladeligen 40 mil mot Posadas. Han var försäljare för ett antal företag i regionen och reste mycket med bil och plockade alltid upp liftare, oftast backpackers.
Jag intervjuvade honom lite, vi pratade historia, familj (son 1 år och fru som jobbar med autistiska barn.) och vad han anser är problemet med Argentina idag.
- Det är rasblandningen, jag blev lite chockad för han såg ut som en typisk meztiso. Vi har den europeiska och "criollo"-rasen. Criollon är lat, gillar enkla pengar och vill inte arbeta. Europe är flitig, vill ha mycket och sliter och jobbar, gör allt för att lyckas.
Han menade inte att någon var bättre än den andre, bara att blandningen var dålig. Det ledde till korruption. Senare skyllde han latheten på Perón som lärde folket att be om saker istället för att kämpa för dem.
I skolböckerna lär det ha stått "Mi hermano está feliz, Perón le ha regalado un jugete." (Min bror är glad, Perón har gett honom en leksak.)
- Titta på mig, forsatte han, jag är en blandning. Jag jobbar hårt, har egen firma, det är europen i i mig. Han tjänade bra tror jag, han nämnde 30 000 svenska kornor i månaden men jag tror det var mer vad firman drog in, inte vad han kunde ta ut.
- Men 160! han pekade på fartmätaren, och Sabina (musiken vi lyssnade på) är criollon.
- Och maten (tet), lade jag till och det höll han med om.


Han berättade om sin far och om hurpolisen kom och slog in dörren för att gripa honom när Diego bara var något år gammal. En av poliserna kände igen fadern och sa att det inte var honom de sökte, han hade bara en lika dan bil som den de letade efter. Diego fick behålla sina föräldrar men många av hans kompisars fäder försvann.

Hans farfar hade varit politiskt aktiv, ställt upp i kommunalvalet för Peróns parti tillsammans med en kompis. Samma dag som de blev klart att de hade vunnit kom militären och förde bort dem. Efter några veckor fick hans frun veta var de fört honom och for för att besöka honom. De sa att de skulle döda honom nästa dag så hon kom dit även dagen därpå. Så höll de på i sju månader innan de släppte honom. Han hade tur, han överlevde.
På grund av sin farfars politiska engagemang och dess konsekvenser hade Diegos pappa förbjudit honom att blanda sig i politiken, vilket han också låtit bli. Det gjorde hans far också.

En gång kom en gammal klasskompis till hans far och besökte dem. Han jobbade för staten och med sig hade han en väska med en miljon dollar.
- Här, väx, expandera ditt företag, sa han. Tyvärr gör inte alla som hans far gjorde. Han samlade hela familjen, pekade på sin gamle vän och sa:
- Han är en tjuv, en landsförrädare. Han erbjuder mig pengar han stulit från folket. Ut! Jag vill aldrig mer se dig i mitt hus igen.
- Jag var ung då och sa "men pappa...", fortsatte Diego efter en klunk mate. Han tittade på mig och sa "tänker du så är du inte längre min son." Sen pratade han inte med mig på en månad. Jag var livrädd men förstår nu varför han blev så arg. Han var sträng men han hade heder.

Hans pappa hade behövts idag men jag tror att Diego gör sitt. Han blandar sig inte i politiken men han är givmild och hjälpsam. Vi fick hans kort:
- Ring om ni behöver något, vad som helst.
Man blir glad av sådana möten, de ger en hopp. Man får hoppas att någon känner så efter att ha mött en någon gång, jag har lite tid på mig att jobba på att det blir så fortfarande.