Så köpte han sitt samvete för några kronor

Han försökte i alla fall men barnet och tanten kommer sitta där imorgon också och skulden kommer växa med ränta på ränta, hans ammorteringar kommer aldrig att räcka.
Han går snabbt därifrån utan att säga något, som om han slängde skräp i papperskorgen. Vill därifrån fort, som för att visa att han inte har något med de där hungriga trasorna att göra, att det inte är hans fel eller ansvar. Han råkade bara gå förbi.
Men han vet, han vet att om han går hungir är det för att han inte hittar en resturant han tycker om. Han vet att han aldrig kommer gå hungrig på det sättet de gör. Gatan är full av trasor och skulden växer. Hon vill säga tack men han är redan på väg där ifrån. Han vill inte ha ett tack för han vet inte om han gjorde det för hennes skull eller sin egen. En avbetalning eller en gåva? För hans samvete eller hennes mage?
Inte såg hon hungrigare ut än de andra, inte var barnet smutsigare än de andra.
Men skulden hade växt sig så stor.