Så köpte han sitt samvete för några kronor
Han försökte i alla fall men barnet och tanten kommer sitta där imorgon också och skulden kommer växa med ränta på ränta, hans ammorteringar kommer aldrig att räcka.
Han går snabbt därifrån utan att säga något, som om han slängde skräp i papperskorgen. Vill därifrån fort, som för att visa att han inte har något med de där hungriga trasorna att göra, att det inte är hans fel eller ansvar. Han råkade bara gå förbi.
Men han vet, han vet att om han går hungir är det för att han inte hittar en resturant han tycker om. Han vet att han aldrig kommer gå hungrig på det sättet de gör. Gatan är full av trasor och skulden växer. Hon vill säga tack men han är redan på väg där ifrån. Han vill inte ha ett tack för han vet inte om han gjorde det för hennes skull eller sin egen. En avbetalning eller en gåva? För hans samvete eller hennes mage?
Inte såg hon hungrigare ut än de andra, inte var barnet smutsigare än de andra.
Men skulden hade växt sig så stor.
Han går snabbt därifrån utan att säga något, som om han slängde skräp i papperskorgen. Vill därifrån fort, som för att visa att han inte har något med de där hungriga trasorna att göra, att det inte är hans fel eller ansvar. Han råkade bara gå förbi.
Men han vet, han vet att om han går hungir är det för att han inte hittar en resturant han tycker om. Han vet att han aldrig kommer gå hungrig på det sättet de gör. Gatan är full av trasor och skulden växer. Hon vill säga tack men han är redan på väg där ifrån. Han vill inte ha ett tack för han vet inte om han gjorde det för hennes skull eller sin egen. En avbetalning eller en gåva? För hans samvete eller hennes mage?
Inte såg hon hungrigare ut än de andra, inte var barnet smutsigare än de andra.
Men skulden hade växt sig så stor.
Etiketter: Flum
posted by Tjutberg at 07:05
5 Comments:
En mästerlig miniatyr och en brutal påminnelse om att vi har dryga amorteringar framför oss!
Tack och god tur!
Pappa Anders
Så klokt och tänkvärt, Sebbe!
Tack för detta inlägg....
Kram
syster Sara
Man kan tänka att det är en fin medkänsla ni känner för de stackars fattiga ni möter och som ni, båda två, naket och koncentrerat beskriver i de senaste inläggen.
Men jag anar, tror, och hoppas att det är något mycket starkare än mellanmänsklig medömkan som irrar i era sinnen efter dessa vidriga möten av groteska skillnader i materiella tillgångar och värdighet, och de perversa system som förmår iscensätta dem.
Nä, det är mycket starkare det ni känner. Det är solidaritet. Och det är av förtvivlan och skam att inte få utöva denna solidaritet som blicken vänds bort, stegen skyndas på, tacket inte kan tas emot och obehaget kliar över hela kroppen. /Pappa
Väldigt fint skrivet Sebastian. Riktigt och viktigt.
Jag vet inte om man ska kalla just den kanslan solidaritet. Det jag k´´nde just d`` var en flyktk´´nsla. En vilja att fly. Att fa ett avstand mellan dig och elandet, fa bort det fran din omedelbara narhet dar det ar obekvamt och hemskt att ha det.
Det kanns ocksa idiotiskt att kanna sa. En peng ar en peng och kan de kñpa mat fñr den sa vad spelar det fñr roll varfñr jag gav den och hur jag mar efterat, bara det hjalper dem.
Skicka en kommentar
<< Home