Vilos, Valparaíso och Viña

Vi började med tre dagar i storstaden Santiago, Europa i Sydamerika. Nya bilar, rena gator, musik, kläder, det mesta påminner om Europa. Vi gick på museum, i parker, Cerro San Cristobal och Santa Lucia. Fin stad om än lite varmt, lite över trettio grader.

Första natten tog vi in på ett Ecohostel, en bra idé att öka miljömeveteheten lite. Lite dyrare men breda sängar och källsortering i köket. Lagade en pastasallad och njöt av frukt och grönsaker för första gången på veckor. Avocados finns i överflöd nu och de är himmelska!

Andra natten fick vi tag på en soffa, Gabriel och Juan Carlos bodde nära den stora parken Quinta Normal. Vi hann bara ses på kvällarna men de var trevliga och gav oss nyckeln utan att tveka. Gabriel har varit i Sverige, bott där i några år, flydde dit med sin moster som var med i facket.

Oturligt nog missade vi Paulinas (och Nicols) kusins födelsedagsfest genom att ringa en dag för sent. Vi åkte i alla fall till Los Vilos, en liten fiskeby tre timmar norr om Santiago, för att hälsa på min kusin, hennes morbror och morföräldrar. Egentligen är det ju inte min kusin utan pappas halvsysters mans dotter, men vi säger kusin.

I Los Vilos möttes vi av tio Tito och Paulina och promenerade genom det lilla samhället till ett blått charmigt hus, krossade lite snäckskal på uppfarten, och välkomnades av Silvia och Carlos på bästa tänkbara sätt.

Ett stort rum, färsk melonjuice och en strand väntade. Erik blev av med stillahavsoskulden och vi njöt av det svalkane vattnet och lekte i vågorna.

Carlos flydde till Sverige från militärdiktaturen under 80-talet och kan mycket om vad som hände i Chile. Han hade också läst The Shock Doctrine och kände igen delarna om Chile. När jag avslöjade att jag har väldigt dålig koll på vad Allende egentligen hade för sig och vad Neruda skrivit gav han mig order om att gå till biblioteket när jag kom hem.

Han berättade om sina upplevelser under middagen och jag lånade hans bok "Postväskan".

Dagen efter åkte vi till Valparaíso, vi tog farväl av denna underbara familj och tog våra ryggsäckar, Paulina sin lilla rullväska, och lunkade till terminalen. Hon såg ut som en riktig jet-setare, passade inte riktigt ihop med våra säckar.

Vi passerade, och blev passerade av, Paris-Dakar-rally-jippot som också var på väg till Valparaíso. Under den korta bussresan lyckades jag nästan ta mig igenom  boken men de sista 30 sidorna fick se sig slagna av Valparaísos färgglada hus, barer, kullar, bergbanor, människor och mina två reskamrater.

Vi hittade en liten tant i ett hus som hade rum, ett med en dubbelsäng och nästan tillräckligt med utrymme för liggunderlagen. Hon fulade in oss med 10000/rum och ändrade det till per person men då sa vi stopp och fick ner det till halva. En liten siesta, en grönsakswok med pasta, honung och chili till middag innan vi gick till baren "Stocolmo" som vi passerat tidigare. Där var inte jättedrag men vi hittade en chilenare som bosatt sig i Åkersberga, riktigt latinogetto där ute. Han tog oss med till en efterfest i ett hus uppe på sluttningen, såg ut som vilken hemmafest som helst men utsikten var lite annorlunda och de smala gränderna är fantastiska.

Dagen efter, lördagen, gick vi runt hela dagen bland kullar, gator, torg och dessa fantastiskt färgglada husfasader. Bäst av allt var kanske mannen med dockteatern i en av de små parkerna. Tänk er en konstnärssjäl som gör dockor av sopor, för att återvinna samhället,  och som helt uppslukas av dessa dockors rörelser till den egenkomponerade musiken. Han blev ett med sina skapelser, flög runt med fjärilen på det lilla torget, skuttade med hunden, krälade med snigeln (som Paulina först trodde var en hund som blivit mosad av en ultrakompakt kanelbulle), surrade med myggan och kröp slugt fram med spindeln för att fånga myran. Krokodilen svepte fram och klappade igen käftarna framför den häpnande publiken. Vi köpte hans DVD och hoppas innerligt att den är lika välgjord som hans live-föreställningar. Det var underbart och gjorde vår dag.

Det kom precis fram en tolvårig pojke till mig där jag sitter på ett it-kafe i Mendoza och börjar prata. Tillslut kommer det fram, "Har du lite mynt till bussen?" Ärligt kan jag säga att det har vi inte, vi kom nästan inte hem igår från bodegan på grund av just myntbrist. Han hade inte fått i alla fall, inte för att han hade armbandsur och sitter på internettkafe men för att han inte var den tionde. För att slippa tänka och resonera kring vilka som ska få och inte, vilka som skulle behöva bäst etc ger vi till var tionde. Det blir lättare för oss. Igår vid busshållplatsen kom det fram en man och frågade om vi var från Frankrike, sen ville han ha min hand så han kunde spå mig. Han hann inte längre än "du kommer ha en fin resa" innan jag avbröt honom. Om han inte kunde se mitt ursprungsland i hela min kropp hur i helskotta ska han kunna se hur många barn jag kommer få i min hand. Trams!

I alla fall hade vi en härlig kväll till i Valparaíso, drack en Pisco Sour och sov alldeles för lite innan vi tog oss till Viña del Mar, grannstaden med fina hotell. Vi gick runt, tittade på en positivhalare, stranden, fina kullar med finare hus, fint folk och köpte biljetter till Mendoza. Paulina åkte tillbaka till Los Vilos, synd, hade varit roligt om hon kunnat följa med norrut men hon ska hem och plugga. Jaja, fysik är ju ganska roligt i alla fall.

Vi lever.

Kram