Högt och lågt, 1.2

Mer än två månader har gått nu, bara fem kvar. Det är bara två och en halv gång så mycket till. Det går nog fasligt fort, det har det gjort hittills. Dagarna flyr och vi har inga problem med att softa bort en dag eller två.

I fredags åt vi middag på en italiensk resturant som rekommenderats av guideboken, första gången vi följer den. Det var bra, vi lyxade till det, beställde in en flaska vin (~20kr) och ost som vi satt och gottade oss med. Under den tre timmar långa måltiden kom det fram flera små barn för att sälja kort. Längre bort stod deras föräldrar halvt gömda och tittade på. Man undrar vad pengarna går till, vem som får dem och visst hade de inte sina renaste kläder på sig. Barnvagnen till småsyskonet och föräldrarna såg bra mycket proprare ut än de gjorde. Vi köpte ett som blinkade och spelade en julsång. Vi gav bort det senare på kvällen till någon i barkön.

Så tio kronor till hennes familj, hur många går till att köpa nya kort? En ihuga entreprenör, Maud Olofsson eller Johan Stael von Holstein, hade väl sagt att "om hon säljer tio kort om dagen kan hon köpa flera kort och tillslut öppna ett litet stånd där hon kan sälja flera kort. Sen kan hon köpa en press och trycka egna kort för pengarna hon tjänat. Då kan hon sälja korten som grossist till andra som inte har en egen press. Eller anställa tio egna barn som kan sälja kort och tillslut bli en välmående kvinna som betalar skatt och är nöjd med sitt liv eftersom hon har startat ett företag som säljer julkort!" Mer sannorlikt är väl att hon skaffar egna barn en gång i framtiden som också säljer kort, för när hon blir äldre säljer hon inte lika bra och eftersom hon inte gått i skolan är sälja kort det enda hon kan.
Var det rätt person att köpa kort av? Omöjligt att säga. Den stora frågan är egentligen inte vad man gör just då utan vad man ska göra för att inte hamna där alls.
Hur får man ett slut på skiten? Är det mera bistånd, hjälp till självhjälp, dollarsedlar i handen, starkare fackföreningar i Kina eller avskrivning av statsskulderna som hjälper bäst?
Bäst för vem är också en vettig fråga. Förmodligen är det bäst för vår livsstil om inget görs alls. Är vi verkligen beredda att ta konsekvenserna av ett lyckat antifattigdomskorståg? Vil vi betala tio gånger mer för en HM-tröja bara för att fru Wong-Chi ska kunna skicka sina barn till skolan och åka på semester till Grekland vart annat år? Troligtvis inte Blondin Bella i alla fall. Har också alltid undrat varför den kedjerökande politiskt aktiva alternativvänstern inte tjaffsar mer och högre om rättvisemärkta cigg. Det enda jag hört är att Nike är fy och blä men ciggen för dyra.
Hur mycket skulle ni vilja betala för att få Wong-Chi's barn till universitet? Varför ska de plugga konsthistoria ett år bara för att de tycker det är kul? Dom är ju så jävla många och konsthistoriker har vi väl nog av? Inte behöver vi 10 miljoner till i alla fall.

Just sett "Che el argentino" på bio. Kändes helt rätt att se den i Argentina och på spanska utan undertexter, för mig i alla fall. Förstog nästan allt, kunde till och med urskilja alla konjuktivformer de använde. Che använder den lite mindre vanliga formen "fuese" istället för "fuera" för er som inte visste det.
Revolutionsromantiskt utav fan var det i alla fall. Varje palestinasjalstonårings dröm! Campesinos med gevär och brokiga uniformer, blir inte bättre än så. Alla hade härligt hippie skägg, track rom under striden och "el comandante" tog alla i hand.
Vem vill inte dö för det stora goda på ett lerigt majsfält?