Äntligen! Åhnej! Snart!

- Hej vi är på terminalen. Vi kommer fram imorgon vid åtta. Vi vet hur bussen går. Bra, då ses vi!

Vi hade varnat Claudio att vi hade tänkt titta förbi under veckan och han hade lovat att röja alla andra planer ur vägen om vi ville titta förbi.
Det var inte bara trevligt att komma till ett ställeman känner igen, det var lite som att komma hem till en god vän. Nog var Cordoba varmt som satan och nog var vi trötta i bastun men det gjorde inget. Vi tog förmiddagen till att snacka ihop oss om vad som hänt senaste tiden.
- Det har varit ett jobigt år så det var tur att ni kom, det gjorde det hela mycket bättre.
Det har varit tufft för honom. Vänner och släktningar som gått bort och lite ekonomi på toppen. Som tur var hade han en glad nyhet också, han ska med största sannorlikhet få en bok publicerad.
Som avskedspresent köpte vi "La Doctrina del Shock" till honom för att han skulle ha ett fysiskt minne av oss. Samtidigt köpte vi också en Newsweek för att få lite påklädda nyheter. Jag glömde den på bussen till Jujuy men hann bland annat läsa en liten artikel om EU-s ordförandeskap.
Sarkozy hade, enligt texten, med stor framgång tagit EU från en byråkratiskt, seg massa till en handlingskraftig aktör på den internationella scenen genom att förhandla vapenvila i georgien och göra ytterligare saker för miljön. Någon som känner igen den bilden? Blev han inte grundlurad av ryssarna?
Inte nog med det, han hade dessutom fått irländarna att "ge lissabonfördraget en andra chans". Som att det vore något bra i att lycaks snirkla sig förbi en folkomröstning med oönskat resultat Det beklagades också att efterträdarna, tjeckerna, "have failed to ratify the Lissabon treaty".
De fick ju Sarkozy att framstå som en omtyckt hjälte. Alla man möter, speciellt fransoser, får något mörkt eller sorgset beklagande i blicken när man nämner namnet på deras president. Fast jag kanske bara har varit borta för länge från vettiga nyheter...

Hemma hos Claudio spenderade jag lite tid vid Skype. Fick inte tag i Huancayo men väl i Chincha. Det kom ett högt skrik från luren när jag gav mig tillkänna. De undrade om jag hade försökt ringa senaste månaden. Det slapp ur dem att de inte hade haft råd att betala teleräkningen och därför inte haft någon telefon.
Med ens kom jag ihåg varför jag så gärna ville tillbaka. Jag vet inte hur de bor, de har inte velat säga något efter att jordbävningen förstörde huset de hyrde för att inte bli erbjudna någon hjälp. De tackar alltid nej även om äldsta brodern bara fårr betalt varannan månad, och det av Telefonica, spanska Telia. Det är då jag känner att alldeles för få har förstått vad vi har att tacka facket för.
Det ska bli både underbart och läskigt att se dem igen. Jag hoppas de har det bättre än jag tror, tufft blir det alla gånger. Orättvisor gör sig mycket bättre på avstånd.

Vi lämnade Cordoba fredagkväll, lyxbuss till Jujuy under natten, lika fin buss vidare till Quiaca vid bolivianska gränsen genom La Quebrada de Huamauaca. En dal med färgglada och häftiga sedementära bergssidor. Googla så får ni se finare bilder än vi lyckades ta genom bussfönstret.

Vi gränsbyn fick vi följe av en ryss på vägen till passkontrollen. Han behövde visa in i Bolivia så vi skilldes åt men sågs senare på busshållplatsen. Den som kunde ge ut visum jobbade inte helg så han fick fixa det senare. Skönt med lite flexibilitet ibland.

Tåget till Uyuni och saltöknen var fullt så det blev buss till Potosí i stället. Den som kan sin historia vet att denna by en gång var den nya världens största stad men det var innan man tömt silvergruvan som finansierade de spanska krigen och tog kål på urinvånarna. Gruvan drivs numera av ett kooperativ (tror det heter 1:a april ^^) som också organiserar guidade rundturer. Till en början var jag väldigt skeptiskt till denna form av morbid eländesturism. Tjänas det pengar på att de har de eländigt där nere kommer de aldrig att få det bättre. Efter att ha hört mig för har jag bestämt mig för att följa med ner, vi åker imorgon kl 9 så ingen tid att hindra oss. Kooperativet tar inträde i gruvan, man får möjlighet att ge gåvor och offra till en tur-staty samt att 15% av det man betalar för att göra turen går till kooperativet det också. Visst sätter man dem i en taskig sists, de tjänar pengar på att inte göra något för att förbättre sina egna förhållanden, djävulskt kan tyckas men i dessa kristider med sjunkande efterfrågan behöver de det mer än någonsin.
Hon vi köpte paketet av, och som vi åt frukost med, hade också tänkt till en hel del om samma saker som vi. Åter igen fick vi boktipset "Las vienas arbiertas de America Latina"(Latinamerikas öppna vener) som är en ganska gammal bok men mycket väl ansedd.

Att komma upp i Anderna, känna höjden (4070möh) i varje andetag, se klädernas färger mot deras mörka hud, refrescos, empanadas, soppor, sandalerna, spädbarnen i mantas, tanter i hattar och de små husen i lokalproducerat tegel kändes som ett stort "Äntligen! Nu har vi kommit fram! Här är det, mitt Sydamerika jag lämnade för två och ett halvt år sedan."
Jag (tyckte mig se) såg en annan glädje, annan vänlighet och öppenhet när man pratar med folket här. Bussresan till Potosí livade också upp gamla minnen. Trånga säten, fullt av folk, tre på två säten, ingen film eller läsljus, spädbarn sovandes i mittgången och 12åriga försäljare vid varje stopp. I elva och en halv timme på gropiga lervägar genom bäckar. Tur att de har höjt markfrigången rejält. Jag sov bara några timmar. Tyvärr hittade jag inte Eriks kamera mitt i natten. Det hade blivit ett färgglatt foto av alla som sov huller om buller bak i bussen. Vi fick i alla fall ett kort på 3åriga Silvana som vi busade med innan hon somnade.
Snart är vi i La Paz!