lördag, november 01, 2008

Vriknål, viceprecident och politisk satir

Nu har det hänt en del. Vi lämnade svettiga Posadas för tre nätter sedan. Det sista vi gjorde där var var att inta en smaskig parilla tillsammans med en galen fransman. Som flygmekaniker måste han ha tjänat rätt bra för han hade rest både länge och långt, dessutom hade han en furhjulsdriven picup... Han kommer till Corrientes om tre dagar(tisdag) och då tänkte vi följa med honom norrut.
Efter vattenfallen i Iguazú hade vi svårt att bestämma oss, Sao Paolo eller Corrientes. Vi gjorde det enkelt för oss och lät tidtabellen avgöra och då blev det Corrientes. Det visade sig vara en bra val.
Så vad med vicepresidenten?
Jo, i Corrientes tog vi en tupplur på busstationen, som sig bör, för övrigt lyckades jag flirta till mig en rätt fin rabatt på bussbiljetterna. Vi tog colektivon in till stan och hamnade vid stadshuset, där var journalister och poliser för vicepresidenten var i stan.
Det brydde inte vi oss om, vi tog en sväng på artesanomuséet där vi blev väldigt väl omhändertanga och välkomnades av hela staben. Vi besökte läder- och träsniderimästern. Jag frågade om de hade hackys eller visste var vi kunde få tag i en. Det hade de inte men en dam visste hur man virkade och var man kanske kunde få tag på en. Jag sa att jag gärna skulle göra min egen om hon bara kunde visa mig hur man började.
- Vos tejés? Sabesa cruchar?
Jo, då var det ju klippt. Där fastnade jag. Efter en tag kom vicepresidentens hustru in, vi hälsade och det var så roligt att jag stickade...
För att fatta mig kort drack vi mate, fick en matekopp och blev bjuden på l unch hos hennes föräldrar som har stora familjeluncher på fredagar. Ett av deras barnbarn är med Rotary i Åkersberga, ena sonen där har varit i Australien... ringer det en klocka Mina?
Nu sitter jag i deras trädgård, har husnycklarna bredvid mig och snart är det lunch igen.
Men vad med satiren? Jo, hennes pappa är en av Argentinas mest kända politiska satirtecknare, Chaque kallas han och hans teckningar finns dagligen i tidningarna, morgondagens handlar om Maradona, bara så ni vet.
Chaque, eller Mario som han egentligen heter, 85 år gammal och hans något yngre fru Carmen bor precis utanför centrum i en fin liten villa. De är helt underbara och så varma och välkomnande att man nästan svimmar. Chaque, jag och Erik har haft många långa samtal om högt och lågt. Han kände tydligen en norsk tecknare vid namn Einar Stanke, numera död men någon av er kanske känner till honom.
Trots allt detta är det en sak som stör. Att ha en sextonåring som plockar undan ens tallrik och dukar fram efterrätten istället för att gå i skolan, jag kommer aldrig att vänja mig vid det. Att de gömmer sig i köket när man kommer in, sättet de smyger runt bordet på och alla andra tecken på att hur bra de än behandlas av sina "herrar" är de alltid "tjänstefolk" som inte är på samma nivå. Det är inte som när hemtjänsten kommer, de här lever sina arbeten, de är tjänstefolk och de är det hela tiden. Jag känner mig inte bekväm med det, det käns djupt nere att det är något som inte stämmer. Jag tycker inte om det.

Etiketter: