Spräcka sten och se stjärnor.

Wilman skulle få besök av sin familj som inte är lika förtjust som han över att huset är fullt av inneboende turister. Vi fick packa ihop, tacka för oss och följde med två argentinskor, Denis och Jessica, till ett billigt hotel som hette Machu Picchu. I nytvättade byxor gick vi till marknaden för frukost. Redan första dagen spanade jag in "Sopa de Rana" grodsoppa! Den skulle bota allt från synproblem till epilepsi men jag kände mig tvungen att prova den i alla fall. Mes-Erik orkade/ville inte vänta/titta på och gick till vårt vanliga lunchstånd.
Så där satt jag på den lilla bänken framför ett cementbord täckt av blommig vaxduk. Till höger om mig en balja med slöa men levande grodor, snett framför mig deras flådda artfränder och en hög fisk toppad med en åttaarmad bläckfisk med en krabba på hjässan tre decimeter framför näsan. De på förhand preparerade soppskålarna med vårlök och en kokt fiskbit i fylldes med soppa, tre potatisar och närmast garnerades med en groda. Rättelse, det som var kvar av grodan efter att man flått, rensat och halshuggit den. Det vill säga inte mycket att sätta tänderna i. Soppan var ingen höjdare den heller, grodan hade fasta fina lår men den mättade inte, fisken var torr, potatisen överkokt men jag har fortfarande inte fått epilepsi eller synproblem så kanske fungerade det.
Mest spännande var det nog när en Señora skulle ha med sig sex stycken grodor hem till någon sjuk familjemedlem men bara fem fanns rensade. En av grodorna i min bords-balja sa sitt sista kvack när den lyftes upp, kniven blixtrade till, blodet fläckade förkläde, vaxduk och min servett och grodslamsorna åkte ner i en plastpåse innan tanten kunde få sin hälsokostartickel.

Resten av dagen var vi kulturella, gick i kyrkor och musseum. Häftigast var katedralen med mycket konst, guld och silver. Vi satte oss utan för resterna av soltemplet, Qoricancha, och diskuterade Incakulturens storhet. Självklart är man här i landet otroligt stolt över det imperium som spanjorerna så effektivt raserade. Det är inte sällan man hör följande sägas till små pojkar och flickor på Cuzcos gator:
"Los Incas fueron gran ingenieros" (Incaindianerna var duktiga ingeniörer) Ibland med tillägget "mycket bättre än dagens".
Visst finns det häftiga ruiner och visst måste det varit fantastiskt att se den guldklädda muren runt soltemplet, Saqsaywaman i all sin prakt och storlek men de är att jämföras med andra 14- 1500-talsbyggnadsverk. De kunde hugga, eller spräcka, stenar med stor precition och placera dem uppepå varandra så att de stod pall mot jordbävningar. Men taken var av trä och gräs som behövde bytas varje år, de hade inga valv och ingen byggnad hade mer än en våning. Visst saknade de järnverktyg, hjulet och andra tekniker men gör det ingeniörerna bättre?
De kunde titta på stjärnor också, hade sina egna bilder med lamor, pumor och anacondor. Hade en exakt kalender och vägar som de sprang på men de hade väl romarna också.
Efter en stund kom vi på att de inte hade något skriftsystem, de knöt knutar på snören för att memorera tal ur ett talsystem med basen 40.
Tillslut var vi lite skeptiska och tycket att visst, fina murar men... Ingen inca-torso i sten kan komma i närheten av Luxors högreliefer och Romarna var 1500 år tidigare med att förtrycka, erövra och absorbera omkringliggande kulturer.
Det är kul att kritisera.

Avslutar med följande ord som jag hoppas bevingas och går till historien.

"Mitt självförtroende blir bättre med hudkräm i håret"
- Erik innan utgång i Cuzco.