Precis skrivit slutprovet i spanskakursen, mycket prestige alltså. Sitter kvar i klassrummet och väntar på att få lämna in. Läraren rättar allt eftersom vi lämnar in, är flervalsfrågor så går snabbt men man får ändå vänta en stund. Jag har lektion efteråt så mig gör det inget, sitter och tittar ut över havet. Kan också titta på de som får sina prov rättade, mycket nervöst, allt avgörs på detta.

Terminen lider mot sitt slut, två kurser helt avslutade nu. Inte många lektioner i veckan alltså, kvar är nog bara två-tre quiz och två cértamenes, tentor. Om nu filosofiläraren kommer ihåg att vi ska ha en, inte helt säker på det.
En termin på spanska, en termin i ett helt annorlunda skolsystem. När studenterna klagar gör de det med all rätt. Inte på kunskapsnivån utan på organisationen och systemet. Kursplaner existerar inte, i bästa fall ett schema och en tanke om hur många prov man ska ha och vad som avgör betyget.

Nu tröttnade han, vi fyra som är kvar rättar han gemensamt och sen får vi resultatet, de flesta verkar ha klarat sig, snart får jag veta...
Det vi gjort är ett DELE B2 prov, internationellt spanskaprov, jag kan ta det riktiga i vår och bli certifierat spansktalande, nu rättas mitt, ser ut som om pennan gör fler bockar än kryss, bock betyder korrekt. Snart får jag summan men först ska brassen läsa upp sina svar för han skrev så oläsligt. Läraren räknar högt till femton, han fick 86% men han är ju brasse.
Två av oss kvar nu, jag och en av många tyskor. Damerna först, hon får beröm så det gick nog bra. Min tur, fick 85% totalt, 90 skrift, 90 muntligt och 75 grammatik.

¡Español IV para extranjeros es pan comido!

En följeslagare som inte glömmer.

2005 köpte jag en liten sak jag fortfarande har kvar och använder. Den blev snabbt mycket viktig för mig, först av säkerhetsskäl, sen för användbarheten och nu nästan emotionellt. Det kan ge lite fel associationer men min lilla svarta bok har följt med mig i över 7 år nu. Ni vet en sådan man köper på akademibokhandeln, svart, mjuk pärm med häftade linjerad blad och stor som ett spelkort ungefär, ligger bra i bakfickan.
Det syns att den har varit med ett tag, pärmen ser ut som en sliten skattkarta i kanterna, sådär flikigt, och ryggen är lagad med silvertejp. Den har överlevt många nätter mosad mot ett bussäte i min bakficka. En karta ritad i tusch är utsuddad efter ett dopp i en pool på ett diskotek i Peru men de flesta sidor går fortfarande att läsa.
På pärmens insida står

av 13 de noviembre och Huancavelica

casa (64) 249073

De första viktiga adresserna från utbytesåret 2005/06. Sen rullar det på med adresser, nummer till barer, hostels, vänner och bekanta. Den ger en kronologi, en ordningsföljd, som hjälper mig hålla ordning på vem, vilka, vad, var och när. Allt är inte lika informativt.

farbror i Andahuaylas: 983983138

Vet inte vem det leder till men när jag skulle hitta tillbaka till favorithostelet i Lima efter 3 år hittat jag tillslut det jag letade efter.

Manco Capac 368

Inget mer men jag visste att det skulle stå någonstans efter alla Chincha-nummer men innan de från Trujillo.

Boken är full av minnen men den är mer än en nostalgitripp, den hjälper mig återfinna gamla vänner och platser. Den är inte digital och saknar sökfunktion men fungerar på bästa möjliga sätt, behöver aldrig laddas och tål det mesta.
Längst bak i finns citat och lustigheter och alla sidor är numera utnyttjade. Små ändringar och uppdateringar kan klämmas in men nya adresser får skrivas in i bok nummer 2.

 

Distans

Det är tur att världen är så stor

annars skulle vi aldrig orka ha det så bra som vi har det.

Överflödet på mitt överflöd

Handen i fickan, konsten att känna skillnad på mynten innan de plockas upp, hyckleriet om att ge lagom.
Handen släpper ner mynten i koppen,
alltid i förbifarten så att man inte stannar upp,
aldrig någon kontakt,
så att inga broar byggs mellan deras värld och din.

Så betalar man sitt tionde,
den monetära räntan på ens välstånds kostnad för andra.
Samvetsplåster på din lyckas orättvisa,
som en klappande hand på alla de som dragit nitlotter,
de som betalar med slit, smärta och otrygghet.
Räntan är låg men skulden stor
Ärvd och ackumulerad i generationer.
Ge och gå vidare
Ge lagom men se dig inte om
Bygg inga broar
Betala och gå

Min lösning är att ge till var tionde, alltid en bestämd summa. Det gör jag av två skäl. Dels av lättja, så jag ska slippa tänka, vela och välja.
Dels för att det verkligen ska bli av, så att jag inte alltid ska säga nej och tänka att nästa...

Just nu är jag på sju, två till, sen ge.
Sen börja om tills skulden är betald eller jag är en av dem.

Nationalekonomi med Anders Borg

Sista dagen av semestern, dagen innan lektionerna började igen, spenderade vi med att bruncha bort på "El Desayunador", stället som serverar frukost hela dagen. Massa kaffe, kortspel, lite skype och såklart bacon.
Jag och Erik friskade upp minnet av kortspelet janiv som vi lärde oss av ett gäng arga israeler i Patagonien för tre år fyra år sedan. http://burzmon.blogspot.com/2009_01_04_archive.html
Det kommer bli en hel del tillbakablickar denna gång, många minnen som kommer tillbaka, mycket som vaknar igen. Stora saker och små detaljer, händelser och kanske också människor man får återse.

I måndags var i alla fall första introdagen på Universidad Técnica Federico Santa María, UTFSM, eller ännu kortare USM. Där ska vi alltså hänge så lite som möjligt de närmsta sex månaderna. Det ligger i alla fall precis vid stranden, matteinstitutionen har utsikt över hela härliga havet, tänk på det ni som vill doktorera i matte.
Nedanför, några hundra meter bort ligger pirarna där fiskarna landar sin fångst, färsk fisk till middag någon?
I förra veckan åt vi en klassisk "pescado frito con arroz" med stark chiliröra i ett härligt ruffigt betonghus fyllt av plaststolar. Precis som det ska vara!

Pedagogiken är lite annorlunda här, det där med att någon kanske inte vill stå längst fram och prata utan att vara förberedd tar man inte så lätt på. Jennifer fick en liten chock när vi skulle intervjuvas på scen framför alla 60 utbytesstudenter under det diagnostiska spanskprovet. Det hela slutade bra men flera av eleverna protesterade.

Idag hade jag min första föreläsning i macroeconomía una med en lärare som såg ut som Anders Borg. Med lång hästsvans och skinnlappar på armbågarna spankulerade han omkring i klassrummet och gjorde långa, överdrivet långa, tankepauser. Det gick rätt bra, högg tag i bänkgrannen och sa att "du hjälper mig om jag behöver, eller hur?" Det gjorde han också, tittade på hans anteckningar och han förklarade vad de olika proven hade för innebörd och vad jag har var tvungen att prestera.
- Du behöver inte få 50%, 49,5% räcker.
Vi får ser var nivån hamnar, på torsdag har jag vetenskapsfilosofi.

Vi har ju letat bostad, det har tagit tid och varit lite jobbigt, mest kanske att alltid komma hem till ett ganska rått och fuktigt hostel där vi kastat in allt i ett rum och jag sover i en skålformad madrass på golvet. Nu har vi däremot löst det.
Tanken med resan är att vi ska leva ett liv vi inte kan och har råd med i Stockholm, då måste vi bo spektakulärt också. Så vi har letat och ratat, nu har vi en lägenhet till och med oktober, bilder ligger uppe, belägen i närheten av Nerudas gamla hus La Sebastiana och granne med utomhusmuseum och nära till stora torget. Vi har tre terrasser och jag och Erik kan skita med utsikt över hamnen. Vi är nöjda.
Vi har ett snyggt TV-kök med gasspis och elugn, vi ska laga mat! Storhandlade och tog taxi från butiken idag, lyx. Imorgon ska vi på marknaden.

Nu ska vi laga mat.
Ta hand om varandra.

Det luktar äventyr!

¡Que bien habla el castellano!
Det skadar inte att det första man får göra är att dra välrepeterade skämt om Sverige-Schweitz-likheten. Vinst direkt, nu är vi igång!
Åtminstone jag, Jennifer har startat det ambitiösa projektet 3 verb, 3 substantiv om dagen och inleder starkt.

Buss från el aeropuerto, byssbyte, varm empanada i handen när går nästa buss till Valpo och var? Sova , liten unge stirrar från sätet framför trots att jag inte har skägg. Micros, ny empanada, traska till hostel. Lukter, de speciella dricksglasen, lite feta i strukturen, tjocka, höga trotoarkanter och ännu fler lukter. Minnen, glädje och äventyr!

Promenerar på höjden Härligt väder, försommarvarmt, sol och havsluft. Som att hoppa tillbaka och börja om i början av maj. Hittar torget och marionett-mannen.
Hopp, förväntningar och äventyr. Det bubblar i kroppen precis som i glaset.
¡Vamos vamos vamos! Hösten 2012, här kommer vi!


Bilder kommer ligga på http://www.flickr.com/photos/52942486@N08/sets/72157630904751644/
Det borde fungera.

Början på något nytt

Så nu drar man ut igen efter tre år i Stockholm och KTH. Denna gång för att plugga och i gott sällskap av Jennifer, Erik, Sandra och tillslut också Saga. Destination Valparaiso i Chile. 33 grader syd, klämt mellan Anderna och Stilla havet.
Resan blir lite annorlunda nu, det ska studeras också. Kommer förmodligen inte ha samma eoner av tid, samma förlust av tidsuppfattning och intresse för tider och klockslag.
Lite ska jag skriva, Jennifer kanske hjälper till. Vi får nog ihop något.

Svinigt med influensa, och ett riktigt svinigt hotel.

Så bröt svininfluensan ut i Mexico precis när vi skulle dit, toppen.
En massa telefonsamtal och "20 döda", "81 döda i Mexico, stans skolor och universitet stängda" så har vi bestämt oss för att avvakta två dagar med att åka dit. Vi kommer inte åka chickenbuses eller gå på stora marknaden som vi hade sett framemot utan bara direkt till flygplatsen. Tråkigt men vi hoppas att vi slipper sitta i karantän på Arlanda när vi kommer hem :)

Så inte för att oroa er, bara för att meddela att vi faktiskt vidtagit en del försiktighetsåtgärder på inrådan av läkare så tycker jag att ni alla ska sova lugnt.

Stor kram