En jävla nolla!

Världen är full av riktiga nollor, det har vi fått erfara flera gånger under resans gång. En av dem, kanske en av de värsta, hade smugit sig in i telefonnumret till Osvaldo och Zoila när riktnumret ändrades här på Kuba. På grund av just denna arabiska oval av indiskt ursprung har Ewa och Sverker inte kunnat nå fram till sina vänner här. Som tur var bor de kvar på samma dress och efter att ha korsat ön i sydnordlig riktning med diverse färdmedel under 13 timmar kom vi fram. Resan var kanske den bästa dagen på Kuba hittills men det är inte det jag vill berätta om nu.
Jag vill berätta om hur vi kom fram vid tio-tiden till det lilla samhället mellan stora vägen och kusten. Vi har en adress, ser ett gäng utanför ett hus på den annars nedsläkta gatan, går för att fråga. En av männen får syn på oss i mörkret, det kan inte ha varit en vacker syn så slitna, skitiga, svettiga och trötta som vi var, och möter oss. Vi nämner adressen, han spärrar upp ögonen:
- Son suecos? Är ni svenskar? han ser förväntansfull ut.
- Sí, förhoppningarna stiger.
- Son amigos de Ewa y Sverker?
- Sí.

Han frågar om adressen igen för att vara säker sen visar han oss runt hörnet där dörren öppnas:
- Amigos de Suecia! Vänner från Sverige! och vi välkomnas med något av de hjärtligaste och varmaste handslagen jag någonsin fått. Vi presenteras för hela familjen, minst tjugo stycken, alla vill höra och berätta nytt respektive gammalt om Sverige, Solbacken och de avlägsna vännerna.
Erik byter nummer och nolla utreds, sms skickas till Sverige nästa morgon och straxt efter lunch ringer telefonen, barnbarnet svarar:
- Es Ewa!
Så fort telefonkedjan gått hela vägen ringde hon och cirkeln var sluten igen där det hela började. Alla hämtas, pulsen höjs, äntligen! Efter sex år hör de varandra igen. Zoila kan inte hålla tillbaka tårarna. Att se, höra och känna den känslan, hela rummet var fullt av den blandningen av kärlek, saknad, längtan, infriade förhoppningar och ren, skär glädje, fyller en från topp till tå och ger en konstigt nog ett lugn. Jag kände igen känslan, speciellt från den här resan. Har känt den själv och hoppas få göra det igen.
I det rummet, vita väggar, soffa, fyra stolar, TV, matbord och öppen dörr ut mot stranden, just då, fanns meningen med hela resan. Att ge och få möjligheten till den, att se den, höra den och fyllas av den.
Om det inte var meningen så borde det i alla fall ha varit det.