Ris, Ros och Alexandre

Först lite ris till mig själv för att jag i ett anfall av desperation klippte amustaschen, bara på mitten över läpen så att den inte skulle störa så mycket men resultatet är en, tja, en inverterad mohawk på överläppen. Det ser för jävligt ut helt enkelt.
Sen lite mera ris till de som behövde det igår på ännu ett "party for the poor"-fest. 1kg av något hållbart skulle skänkas i dörren.

Nu ros, ros till staden, de flesta människorna, parkerna, träden, kullarna och vädret. Porto Alegre är en av Brasiliens mest utvecklade städer. Nu vaknade Erik och berättar vad han drömde, att Malin hade skaffat en jätte tatuering över hela ryggen. Det är den första staden vi varit i som har kullar, parker, mycket träd, vatten och riktigt god espresso. Vi tycker om det här stället.
Mest ros ska ändå Alexandre ha. En trettioårig, judisk elektroingengör med en aldrig sinanande aptit för fester och törst för något att dricka. Killen är ett energiknippe av rang och skulle kunna entusiasmera det skandinaviska urberget till dans. Han har slussat in oss på klubbar och barer, hittat en central sovplats åt oss och är alltid beredd att visa, hälpa eller guida oss var helst vi månneönska. Jag vet inte om det är för att vi är svenskar och han har en stor crush på vår kronprinsessa men han vet betydligt mer om vår kungafamilj än både jag och Erik gör.

Vi kom alltså hit för tre dagar sedan. Vi slogs genast av den knepiga portugisiskan som talas fort, fort och fort även om man ber dem ta det långsammare. Nästa chock var tights. Alla har tights, eller strumpbyxor, och en magtröja. Det finns ingen blygsel.
Första kvällen skulle vi gå ut och ta en liten öl. Det var tur att vi inte var ensamma, vi hinner inte gå mer än 150 meter innan de börjar snacka lite oroligt på portugisiska. Jag snappar upp något om "vända", "taxi" och "galna killar".
- Run! sa de bara, och vi sprang. Visst hade jag sett killarna på andra sidan gatan men inte tänkte jag på att han hade handen innan för jackan för att dölja pistolen...
Inget hände och vi gick mot ett mörkt område nära parken men det var fortfarande mitti centrum. Killarna vi bor hos, tre studenter vara en tysk, har smått underliga namn. Suzuki och Amante. Vi bor alltså med en motorcykel, en älskare och en tysk. Det hade blivit en bra rubrik men för oss har denna staden mest handlat om Alexandre.

Igår läste jag mer i shock doktrinen om Irakinvasionen och trion som berikar företagen och jag blev rätt besviken på mig själv. Det här hände under min uppväxt, inte som Chile-kuppen som jag inte kunnat följa och snappa upp i realtid, men ändå ha rjag fått med mig så lite av vad som verkligen hände. Visst sa man att det bara var för oljan men det var ju för så mycket mer. Missade jag det helt, har jag glömt bort var som sas då eller sas det helt enkelt inget så mycket?
Jag undrar hur man kommer se på det om en hundra års tid. Kommer man likna det vid invasionen av Polen, Vietnamkriget eller "bara" en gigantiskt stöld, flytt av pengar från USAs skattebetalare till enskilda företag och aktiemarknaden?
Sen undrar jag vad som hände i skolan just då för jag kommer inte ihåg att vi pratade om det alls. Erik var inte lika diskussionssugen som jag och klippte av med att "vi var bara femton bast Sebbe". Må så vara, men ändå.