Strandskata, val och TV-kock.

Jo, så kan det gå.
Som en gammal biologilärare sa till mig en gång:
"Kommer du till ett främmande land, besök zoologiska trädgården."
Egentligen sa han botaniska trädgården, men vi hittade bara till zoologiska så vi tog den istället och dessutom var det gratis inträde på onsdagar.
Vi såg en fet flodhäst, där kan vi snacka fetto, supersize-me, flubber och bilringar. Det är ju ett under att djuret kan stå! Noshörningen såg trött och sliten ut. Det gjorde alla djur utom tigern och geoparden, eller var det en leopard? Någon som orkar wikipedia vem som är vem? Roligast var kanske ändå jättemarsvinen, blandning mellan bäver och marsvin men i anabolastorlek. Hög som en större hund och rund som en boll.

Vi tog bussen till Punta del Diablo, en fyra fem timmar österut. Bussen var bättre än andra sydamerikanske bussar jag upplevt. Inte som den här (näst näst sista stycket). Landskapet var platt och grönt, någon palmdunge, någon liten bäck och kor. Kor, hästar, getter och får blandat om vart annat. Det såg ut som koparadiset på jorden, en jättestor hage att dela med några tiotal kokompisar. Kanske berodde det på att de andra hundra kompisarna nyss förts till slakteriet, det vet jag inte.

Tillslut kom vi fram till den lilla fiskebyn, 1000 inv, 15000 under sommaren, nu var det tidig vår så vi var de enda besökande. Små låga hus låg på sanddynornas slutningar ner mot havet och stranden. Små fiskebåtar låg uppdragna på stranden och alla bodar och barer var stängda. Det blåste och var lite kallt. En skön, lugn och fridsam stämning.
Riktigt ensamma var vi inte, vi var inte de enda utsocknes heller. På stranden står en präktig gasspis, ett bord fullt med snygga grönsaker, viner, köttbitar och annat som hör till när TV-kocken lagar mat. Den uruguayanske handbollsspelande TV-kocken och det argentinska TV-teamet spelade in ett avsnitt i en serie om det uruguayanska köket. Först såg vi inte tv-kamerorna, vi trodde det var fest med eld på stranden. Eftersom solen var på väg ner gällde det att få en glimt av läget innan allt blev mörkt så vi gick dit med ryggsäck och allt.
Kocken var i storform och bjöd på mat och vin. När de fick höra att vi kom från Sverige frågade de genast var flickorna var. Jag sa att vi lämnade dem hemma, alla vet ju hur latinos blir när de får se en äkta svensk blondin... Det slutade med att vi fick säkert 3 kg kött av ypperlig kvalité och 3 flaskor vin, minst lika fina. De hade filmat klart så jag slickade skålarna, en trashcan är en trashcan även i Sydamerika. Vi snackade lite vid elden och tog tillbaka vinflaskorna från en gammal gubbe som diskret plockade på sig en efter en och var på väg bort. Gott vin är alltid hårdvaluta och bra att ha. Producenten Cecilia bjöd in oss till hennes hus i BA, vi åker dit nu efter helgen så det kom väldigt lägligt, nummer, adress och namn står i lilla svarta boken.
Jag och Erik satt kvar en stund efter att de andra åkt iväg men när byns alla hundar kom allt närmare vår köttpåse var det dags att leta husrum. Det var då, med hundar runt benen, som vi stötte på Carlos som till det yttre påminde om en viet vet och vars två stora kärlekar är vin och kvinnor, hört den förr? Han bodde precis vid stranden och grannfrun hade minsan ett hus att hyra ut, billigt såklart, det skulle han fixa.
Det blev billigt också, vi fick ett helt litet hus, sovloft, kök, badrum, sovrum och uteplats för 400 pesos (~120kr). I tillägg fick vi hennes middagsrester, arroz con camarones. Vi lagade till en festmåltid, gav Carlos ena flaskan, den drack han fort upp och kom tillbaka för en till men då sa vi stopp, vi ville ha varsin.
Erik snappar upp många spanska ord, skriver ner många i en liten bok som han alltid har med sig men att snacka och skämta är ännu en bit bort så vi kommer nog sätte honom i skolbänken en vecka i BA. Går man runt och anstränger sig för att förstå vad alla säger blir man väldigt trött. Jag har gjort det i två månader, jag vet hur det är. Vi knoppade och vaknade till en varmare dag.

Vi träffade Carlos som spanade på den enda fiskebåten som hade gått ut den dagen.
- Fisket är dåligt nu för tiden, klagade han. Vi har inga stora båtar och förstör inte botten med våra nät, det är "pesca artesanal" (traditionellt fiske).
Carlos var, visade det sig, ingen fiskare alls. Förmodligen på grund av vinet, han hjälpte till att dra upp båtarna på land när de kom in.
En strandpromenad, sen köpte vi bussbiljett tillbaka till Montevideo, fanns inte så mycket mer att se, vi gick ut på fyren och tittade på vågorna. Då såg vi ett ensamt sjölejon som lekte i vågorna.
- Titta där, något stort! sa Erik.
Och visst var det stort, en knölval tumlade runt, 50 meter från land. Det var mäktigt! Vi stod och tittade, och rös. Valar är stora, även på avstånd.
Innan bussen gick han vi ta en titt på fångsten:
"Småhaj, inte som de 200kg vi drar upp i november" sa Carlos.

Idag, fredag ska vi på svensklektion i Montevideo, vi ska titta förbi lite oinbjudna som en liten krydda i vardagen för de fyra elever som går kursen...

kram