Hej då Chincha.

Vi hade framkallat fotton, fotton från brorsans födelsedag, foton från vattenkrig och fotton från vardagen, många riktigt fina. Jag, Pamela och hennes kompis gick för att träffa kompisens pojkvän, blivande man, som jobbade i kommunhuset i Chincha. De pratade om vadför mobil hon skulle få som allahjärtansdagspresent. Senare fick jag förklarat för mig att han var en sådan som alltid köper dyra presenter till henne och bjuder laget runt på drinkar på krogen. Tyckte det lät konstigt, en kommunalarbetare kan ju inte tjäna så mycket pengar.

"Nej, men de tar ju extra betalt under bordet för att saker och ting ska gå lite snabbare, sen delar de allt mellan sig" förklarade Pamela när vi satt och åt kvällsmat.

"Så han tar extra betalt av de fattiga stackarna som behöver hjälp för att han ska göra sitt jobb?" försökte jag men svaret blev bara ett helt normalt "ja" med ett litet leende som om allt vore som det skulle. Då blev jag lite ledsen.
De klagas vitt och brett om hur mycket politikerna stjäl, hur alla presidentkanditater är samma skit, lovar runt men när de kommer till makten gör de alla samma sak, smusslar ner delar av stadskassan i sina egna fickor. Men när ens kompis pojkvän gör samma sak, och dessutom mer direkt från enstaka personer är det inget att uppröra sig över, det var ju hennes kompis pojkvän.
Är det inte där ni ska börja? med de som står er närmast och dig själv? Börja underifrån med de mindre sakerna. De hade tydligen försökt, inte de men andra, med namnlistor och underskrifter för att få högsta hönset i kommunen att tvingas avgå. När de visade honom underskrifterna tog han dem och brände dem, så var det problemet ur världen.
Jag försökte få henne att säga vad hon tyckte om det, tillslut glapp det ur henne att "han bjuder ju på drinkar och är trevlig". Då blev jag lite besviken.

Så kom avskedets stund, de andra AFSarna hade lämnat staden tidigare av diverse anledningar så jag var ensam kvar. Pappa Ramón kom ner från Lima för att säga hejdå två dagar innan. Har inte träffat honom särskillt mycket men han kramade om mig och sa när som helst är jag välkommen tillbaka. När det verkliga avskedet kom vär det värre. Middag, vi hade köpt vin från en lokal vinproducent och gjort Sopaseca con Picante de res, smarrigt värre. Jag hade stoppat ner två svenska smörknivar som representant för mitt svenska ursprung, sen köpte jag en limepressare åt dem så att vi kan göra mer piscosour och ceviche när jag kommer tillbaka. De hade köpt en fin t-shirt med texten "Chincha, La capital de arte NEGRA" och två människor med gigantiska läppar samt den vanliga "Vamo pa' Chincha familia!". Sen brast hela familjen ut i gråt, jag vart ganska paff, kom som en överraskning. Jag fick till och med behålla husnyckeln. Kändes sorgligt men också som ett bevis på att jag verkligen kommit in i familjen och att det inte bara var jag som kände så. Samtidigt var det en liten föraning om hur det kommer att bli att lämna landet.

Nu är jag i Lima, tillsammans med mina bundisar från Hyo, Emilie, Hildi och Julia. Tillsammans ska vi upp längs kusten för att utforska sjöfåglarnas sällskapsliv. En månad har vi på oss, den 15 mars är det dags att sätta sig i skolbänken igen. USCH!
Resplanen ser för närvarande ut såhär:
Lima
20:e Chimbote
21:a Trujillo
Sen lite mer obestämt med datumen men resrutten är
Cajamarca
Chiclayo
Piura
Máncora
Tumbes
Då har vi kommit till Ecuadors gräns och längre än så får vi inte åka, då vänder vi söderut igen. Tillbaka till Lima och Hyo.

Mer info om min position kommer senare. Nu ska vi spåra upp de andra och starta resan som gringos på luffen! Och ja alla vuxna släktningar, vi ska va försiktiga ;)