Så var det dags

Efter en sista kväll med Spånga-gänget, vägande av väska som inte kunde bestämma sig om den ville väga 20 eller 30kg. Tillslut enades vi om att kompromissa med 25. Lite sömn, en liten frukost, panikpackande av pass, biljett och andra nödvändigheter och sen bar det av till Arlanda småförkyld och täpt i näsan, ingen hit för flygresor... Växla pengar, checka in i ena änden, specialbagage i andra och slutligen passkontrol i första igen... Ett hastigt sista adjö med pass och boardingcard i ena handen, kamera i den andra och halvöppen ryggsäck styrde jag stegen genom passkontrollen och ut i vida världen, ensam. Planet gick självklart från "Gate långtbortistan" och trånga säten men det var ju bara det lilla skuttet till Shithole och Amsterdam. Där fick jag tag i en liten vagn och lekte rallybil i femminuter innan trafikpolisen hann ordna en vägblokad under kodnamn "Passport please". Träffade en stackars amerikan som svor över alla passkontroller och att han missade sin flight hem, men jag fick ju sällskap i alla fall. Det var nu det hände, det var här jag var nära på att bli religiös, "Flight KL144 to: Lima Gate: E04" WOW! Av alla 40 gater så går mitt plan från nummer fyra! Tack du där uppe, det var vänligt av dig.Gate E04, alla sittplatser är ockupperade av gulklädda irländare som ska vandra incaleden, påskgult... härligt... Det långa hoppet startade, runt jorden i en småtrång flygstol och flygvärdinnor med trimmade spritvagnar som mejade ner allt som händelsevis stack ut i mittgången... En halvtimmes stopp på Bonaire, eller något liknande, en liten ö utanför Venezuela. 30grader sol och HACKIE-time med ett litet yrväder som inte kunde kasta hackien frammåt men hon klarar sig nog i världen ändå. Vidare över molntäckta berg, molntäckt Amazonas, bara en kort glimt av den stora floden, men det räckte för att bli imponerad. Grönt så långt ögat når och en blå gigantiskt orm ringlandes igenom grönskans stora massa. Ner mot Lima, propp i örat och smärta i täpta näsan, en ynka stämpel i passet, snett över Serbienstämpeln, gissa om jag blev besviken. Enrique mötte mig med sin gula AFS-skylt, där fanns också Vivian från Schweitz som hade bussat runt i Eucador i fem veckor med sin familj och nu var avskedets ögonblick inne, inte helt lätt. Fick order av hennes pappa att ta hand om henne men hon bor någon helt annanstans än jag så det blir svårt. Fick också höra att Perus flickor inte alls var fula utan mycket vackra, sa hennes äldre bror i alla fall. Så om det är fulast i Sydamerika, så Sydamerika here I come! Så med en taxi skulle vi ta oss ut till vandrarhemmet uanför Lima, mitt i trafikstockningen i denna stad som aldrig tar slut. När jag vaknar upp några timmar senare är det bruna ökenberg runtomkring och själv befinner jag mig visst på 1000m över havet.Orientation camp, bra att veta om Peru, pengar, vatten, fickstölder etc och träffa alla andra studenter. En massa belgare, schweitzare, österrikare och fem islänska flickor. Vi samlas ute på gräsmattan och AFS-Richard jammar fram "El blues del AFS" tillsammans med Simone. Lite fotboll för att bättre på min förkylning, en middag och så var det dags för första gruppen att ge sig av. Enrique som mötte mig vid flygplatsen ska bussa iväg sina studenter till Trujillo men med internet är ju allting möjligt, eller hur? Jag tillhör den blå och sista gruppen, vi reser morgonen efter. En skollande dusch, en frukost, pingis och stortorsk i bordsfotboll? sånt där med gubbar på pinnar man snurrar på, och sen in i bussen. Och vilken buss, den bussen, ja inte bara den bussen. Alla bussar i hela Latinamerika ska få ett eget stycke, ty de som icke har rest med en sådan har verkligen gått miste om något. Latinamerikas samtliga bussar är gamla, utslitna, pensionerade stackare från USA som köpts för en billig penning, nästan reparerats, målats i alla möjliga färger och täckts med klistermärken. Just våran var dock korean...Busskraken med oss 10 passagerare kämpar sig upp för backarna, över bergspasset på väg mot Lima. Varje växling skulle fått alla Sveriges körskolelärare att gråta floder. Sakta sakta kämpar den sig upp de slingriga serpentinvägarna i ökenbergen, tort, dammigt och brunt. Jättekul! :D Motorn låter som om varje kurva skulle vara den sista men trot eller ej, dessa bussar är segare än brödet som serveras till frukost och tar sig hela vägen upp till krönet, sen har motorn gjort sitt, nu får den vila, tillsammans med bromsarna. Bromsarna avänds någon gång ibland när vi passagerare blir mer lika popcorn än människor i vårt rörelsemönster. För att garantera säkerhet för popcornen är bussen utrustad med en kraftig tuta som är minst lika effektiv som bromsarna. Bussen skramlar faktiskt inte sönder, backspegeln som skapat ljuseffekter som gör den maffigaste discoboll avundsjuk sitter kvar vid resans slut, bussen är lika hel som innan. Bussbyte, miljöbyte, Cruz del Sur, deras bussar leker flygplan, chauffören pilot och en bussvärdinna styltar fram och tillbaka i bussen med matlådor och mic, inte att förglömma bingospelandet eller filmerna. Bagaget vägdes, genomsöktes, filmades. Vi visiterades och filmades i och utanför bussen, allt för säkerheten.Så börjar klättringen över bergen och ner till Huancayos dalgång på 3500m höjd. Två dåliga filmer, en iPod, lånade isländsk reagge av Hildigunnar och det hela gick bra, försökte plåta lite mellan guppen. När vi kommer fram går allt väldigt fort, nyvaken försöker jag stoppa ner reselitteraturen (tack Neri, fina små böcker, ser riktigt tuffa ut också) och sen ta mig ut. "They are here!" ropar någon och foton tas i väldig vart, en puss på kinden här, en kram där, ett "Hola Sebastian!" och en massa saker som jag inte minns något av. Så stod jag där, med min packning och min värdfamilj i min nya stad, Huancayo.